Jag visste det när han kommit hem från Barcelona med rakat huvud. Det var en helt annan kille. Belevad, han hade sett saker. Jag var bara ett år yngre men han läste Kafka som att det vore KP och rökte röda prince soft pack. Vi ligger i sängen. Den stora furusängen med den vita sänglampan monterad över våra huvuden. Sängkläderna i en enda röra och fönstret ut mot Västerlånggatan på vid gavel. Där nere hade jag suttit och väntat många gånger. På att det skulle passa honom att komma hem. Det spelade ingen roll om vi hade sagt en tid för han kom när han kände för det. Han gjorde allt på känsla. Jag hade velat göra det långt tidigare men inte vågat. Det var den där killen jag träffat i bastun. Men jag erkände det inte ens för mig själv. Jag visste det längst in dock. Det var han med en extra tand och streetkläder jag ville bli ihop med istället. Jag ville inte vara singel, sitta ensam i trappuppgångar och vänta, jag ville vara ihop. Men nu gjorde jag slut. Han grät så högt att jag stängde fönstret lite grann. Men röken ringlade sig ut, cigarett efter cigarett ut i turistfällan. Xylofonmannen spelade sommarens Gamla stan-soundtrack och jag gjorde slut med en kille för första gången. Han som lärt mig stå upp för mig själv, gilla progg, strunta i att man är annorlunda, ha sex, våga vara sig själv, spela tevespel och busa. Han som sa till mig en gång att jag hade gott hjärta. Han skulle bara se in i mig hur jag tänkte på bastukillen nu. Två dagar tog det. Sen var den sommaren över och hösten kom. Jag hade blivit annorlunda av gymnasiet sa han med förakt i blicken. Jag hade bara blivit vuxen tänkte jag och gick vidare. Ner Kåkbinken, vidare mot Slussen och bort mot bastukillen. Vi blev ihop nästa dag. The start of a series of all my brake ups. The first one was with my first real boyfriend in 8:th grade. It lasted 2 years and he tought me everything.
