God morgon! Jag sitter på tåget på väg ner till Göteborg. Här ska Sofia och jag ha ett dygn tillsammans och jag är så pepp och glad! Jag längtar ofta efter Göteborg. Min hemstad som känns som the one that got away på något vis. Ganska ofta tänker jag på hur livet skulle sett ut om jag stannat i Göteborg. Vad hade jag jobbat med, vilka hade mina vänner varit? Det är verkligen existentialism i sin enklaste form men tänker inte ni också ofta på det? Att det finns så många saker som aldrig hade kunnat bli om man hade valt en annan väg i livet. Jag hade aldrig träffat Pontus och fått Lynn, men det är så svårt att föreställa sig. Det är dumt att man lätt tänker på saker man borde gjort. Jag kan ibland piska mig själv att jag inte gjorde cellprov oftare än rekommenderat tex, och kanske hunnit upptäcka min cancer innan den blev till, när det fortfarande bara var förändringar. Men så kan man ju inte leva livet. För precis som tråkiga saker man upplever och ångrar finns det ju ögonblick som gjort att det fina man har i livet blev av. Det går ju inte att pussla ihop det perfekta livet i huvudet, det är väl skönheten med det hela. Samtidigt är det ju fruktansvärt att inse att det är så orättvist, var man föds och hur livet blir. Caroline Ringskog skrev om det i en krönika en gång och det stannade hos mig. ..."Det kan göra ont att inte få det man vill. Men det är själva definitionen av att vara människa. Det och att göra fel. Jag hatar också det. Och liksom den här krönikan finns det inget klimax ibland. Det finns ingen knorr på slutet. Det bara är så. Ett sår som får finnas."Nu är inte cancern ett sår längre och jag har ju bestämt mig för att gå vidare i livet men precis som med gulliga bebisvideos kommer det fram då och då och så stannar man där en stund med melankoli i bröstet. Det går inte att radera sin bakgrund eller vad man varit med om. Det går kanske aldrig att sluta längta till den stad där man föddes, vaggades, rullades i vagn. Det är de mörkröda tegelhusen, de gröna kopparstuprören och knotiga ekarna. Det är kullarna med gräs och murar att balansera på, Sjöfartsmuseets torn med kvinnan som blickar ut till havs, Änggårdsbergen och Älvsborgsbron. Det är min mormor och morfars lägenhet som nu är tömd och såld till en tjugoårig snickarkille som lovat att ta hand om den fint, historia som sakta dör och släkt som lämnar en plats för gott.I Göteborg är jag ren. Ett barn med oviss framtid. Där är jag fem år gammal i grusgångarna på Konstepedemin, pappa har hockeyfrilla och skinnpaj, mamma har blekta toppar och rött läppstift. De var lika gamla då som jag är nu. Så här kommer Lynn känna om Södermalm tänker jag ibland. För även om den tiden är förbi, så pågår allt och rör sig. Nostalgin behöver inte bara vara min, jag kan dela den. Ett dygn i Göteborg, en evighet i mitt hjärta.
