Jag hamnar rätt högt på googles lista när man söker på saker som har med lägenhetsbränder att göra. Så blir det ju när man bloggar om allt man är med om, och även om det var åtta år sen nu så känns det som igår ibland när jag känner brandrök. På sistone har jag fått hela två mail på detta temat, så jag tänkte att det kanske var på sin plats att svara på dem. ✉ Hej Elsa! Ursäkta om det här är en jobbig fråga men min lägenhet brann upp igår och jag känner mig förvirrad och undrar vad som ska hända nu. Då tänker jag på dig. Igår eftermiddag var jag trött och ledsen och tände mina vanliga ljus, bor i en liten tvåa på 40kvm och detta var i vardagsrummet. Råkade somna på soffan och vaknade av att det brann. Sprang ut och ringde brandkåren. Jag mår bra och det är ju huvudsaken men lägenheten är förstörd. Jag vill minnas att du skrivit en del om hur det gick till rent praktiskt för dig men jag hittar det inte. Min hjärna funkar dåligt just nu. Hur lång tid tog det för dig innan du kunde flytta in i din lägenhet igen? Hur värderar man alla sina grejer? Om du kan och vill svara vore jag tacksam. Jag känner mig så lost. Försäkringsbolaget ska höra av sig på måndag men det känns som evigheter tills dess. Många kramar ✉ Hej Elsa. Jag heter Elisabeth och har följt din blogg i flera år och gillar den väldigt mycket! En dag råkade jag läsa en kommentar från dig där du hade skrivit att hela din gamla lgh hade brunnit ner, jag hoppas jag förstod det rätt och inte missförstod vad du skrev. Då tänkte jag: hur gick du vidare efter det, när du fick börja om på nytt? Jag har själv varit med om liknande, jag förlorade hela min underbara sommarstuga för ett år sedan och jag förlorade allt. Jag försöker tänka att det bara är saker, att jag fysiskt inte kom till skada men psykiskt tycker jag det är oerhört jobbigt. Jag försöker gå vidare och vara glad för vad jag har, jag har min hälsa och en sambo och ett jobb jag älskar men ibland är det så svårt att inte bli ledsen över vad jag har förlorat. Om du kan skriva om hur du gick vidare vore det intressant. Igen, du har en väldigt trevlig blogg! Var ska man börja då. Jo. Kanske är det på sin plats att jag berättar lite kort vad som hände mig. Det var en underbar solig dag, den sista i maj 2009 och jag gjorde mig i ordning för att gå ner till Långholmen och bada med mina vänner. Jag satte på teven för att ha lite sällskap i bakgrunden men fick ingen bra bild. Min teve var en vit 90-talsteve, tjockisteve, från Bang & Olufsen som mitt ex hade lämnat kvar nr vi gjorde slut. Jag började fibbla med antennkabeln för att se om det var det som gjorde att jag inte fick någon bild, och när jag kikade in i teven såg jag att det brann där i. På bara några sekunder brann hela teven vilt och jag rusade till min telefon, ringde först pappa, sen 911 och till sist 112. Helt förvirrad uppenbarligen. Brandkåren kom och släckte elden och ingen skadade sig, men alla vintageklänningar, loppisfynd och varenda liten pinal i min fina lya var antingen uppeldad eller totalt rökskadad. Jag var så himla ledsen. Kände att jag satt hela huset i fara, att allt var mitt fel och var i hela friden skulle jag bo nu? Jag minns tydligt att jag bara ville därifrån. Aldrig någonsin se lägenheten igen och bara gå vidare fort. Jag hade ju precis blivit ihop med Pontus och frågade om jag fick bo hos honom ett tag. Det fick jag, så den biten löste sig ju fort. En annan grej som var viktig i början var att göra precis tvärt om mot vad jag kände. Pappa sa åt mig att jag kanske borde gå in och kika lite på hur det såg ut. Jag ville verkligen inte, men han försökte locka in mig med skämt och skoj. Att det inte var så allvarligt. En tydlig bild jag har är att han står vid min säng och plockar fram em ostmacka jag precis gjort innan det började brinna. Han lyfte på gurkbiten, tittade på mig och sa "kolla, här under finns lite orörd ost som duger fint!". Då skrattade jag till och vågade mig in lite längre i lägenheten. Pappa uppmuntrade mig att ta några bilder också. Jag ville verkligen inte, men tog de tre som finns i collaget ovan. De är de enda jag har, det känns lite tråkigt nu. Jag jade gärna haft mer minnen och bearbetat lättare om jag sett mer av förödelsen tror jag. Förstått vad som hänt och kunnat gå vidare. Men jag är glad för de bilder jag har, både innan det brann och strax efter. Det första vi gjorde var att ringa försäkringsbolaget. Sen åkte vi dit och jag fick värdera alla mina gamla grejer. Här var det viktigt att stå på sig minns jag. Jag hade nämligen massa gamla fina klänningar, och de var ju värda mer än nya och det var jag tvungen att förklara noga. Under tiden de sanerade lägenheten fick jag en övernattningslägenhet av försäkringsbolaget och där bodde Pontus och jag hela sommaren. Renoveringen tog cirka tre månader, och i september flyttade vi in igen. Det första jag köpte var en ny, platt, tv. Jag skaffade nya, helt annorlunda tapeter och tänkte att nu får det här vara en ny sorts lägenhet. Den gamla är borta, nu får jag hitta en ny relation till denna. Klänningarna fyndade jag ju nya, och nu, så här åtta år senare har jag ju en helt annan stil. De grejerna som jag värdesätter mest är ju minnena från den tiden. Att jag har bloggat om allt, kan gå tillbaka och läsa hur allt kändes och bearbeta det så. Mina tips är alltså att våga se det jobbiga, dokumentera, skriva av sig och veta att det kommer bli bra. Även om man inte känenr det kan man ju lite på andra som varit med om liknande och kunnat gå vidare. När man är med om farliga grejer backar man och tittar åt det trygga man har nära. Det är det fina i det jobbiga. En lägenhet och prylar är dessutom bara saker. Minnen har man för livet. Lycka till med era nya boenden och livet i övrigt. Det kommer bli bra! Det är en krok i en slingrig väg som man måste passera. Translation: My thoughts on when my apartment caught on fire.
