Idag kom jag att tänka på julen och hur fin den brukar vara. Jag som annars mest sparkar på snön, snyftar över kalla blöta tår och skriker efter andra städer får några dagar av ledighet där man mest sitter hemma framför brasan och gör ingenting förutom att spela kort. Mamma är lite old fashioned och brukar strosa omkring, tända ljus och nynna julsånger medan min syster mest fokuserar på att vi inte får glömma att filma som vi gör varje år. Min lillebror Sigge klär granen med samma kulor som vi haft sen vi var små och så gör vi mest ingenting igen. Har man riktig tur möter man några vänner senare på kvällen och skålar i ett glas vin för att vi är lediga och att allt är tyst på gatorna. I år tänkte vargen och jag fira hälften av julen med hans familj i Strängnäs bland hundar och julstök och hälften hos mina föräldrar i stan. Det blir så himla bra. För den bästa presenten jag fått är en familj till att mest göra ingenting utom att spela kort med. Jag hittade det här sex år gamla blogginlägget igår kväll och fastnade vid det en stund. Hur annorlunda allt var då och hur mycket som hänt sen dess. Jag är annorlunda framför allt. Står inte i nyfärgat hår, tajt satinvintageklänning och poserar i knallrött läppstift i en selfie. Jag är inte lika donerande, tar mig inte an rum med samma självsäkerhet. Men även min familj är annorlunda. Mina föräldrar är skilda, lägenheten jag växte upp i såld och vitrenoverad. De gamla julkulorna inte mina längre utan min mammas. Jag har egna kulor nu. Det är rätt långt kvar till jul, men redan så här års brukar jag börja oroa mig för hur det ska bli. Kommer jag vara ledsen? Kommer det bli en sån jul igen när jag tänker på hur det blev? Hur barndomen tog slut, alla gick åt olika håll och hur jag började ta mig an rum med försiktighet, först ena foten, kika mig runt omkring, och sen andra foten. Fast så tänker jag att kanske är det i år det blir annorlunda. Kanske är detta första gången sen dessa bilderna tog som jag kommer kliva in i rum med självsäkerhet igen. Med en bebis på armen och mina egna julkulor utan att sörja. Det är vi som är centrum i familjen nu. Jag är inte längre barnet, jag är föräldern. Det är nu vi skapar minnen framåt, det är vi som sätter spelreglerna. Vill jag spela kort på golvet så gör vi det, och kanske är det i år vi dammar av filmkameran och börja filma lite igen? Om några år är det Lynn som berättar om julkulorna, läspar och förklarar koncentrerat vad som hänger i granen. Precis som jag gjorde förr, när det var jag som var barn. I år är det första gången vi firar jul hemma hos oss. Det är vi som är familjen. I år är det jag som börjar egna traditioner. Och kanske känns det inte lika jobbigt i magen när snön faller, det mörknar och vi tänder ljus. Kanske tänker jag inte på allt vi förlorat, det som splittrats och flyttat bort. Kanske tänker jag på det vi fått, det vi har och det som kommer? Ibland måste man bara gå vidare. Inse att terapi hjälpte fint, men kanske inte med det man mest behövde. Det som behövs är ett vitt blad. Vända på det och gå in i rummet med självsäkerhet igen. Visa Lynn att jag klarar det, jag är trygg. Även om det känns jobbigt och minnena av en hel familj och allt vi hade tillsammans kryper fram starkare runt jul, så har vi ju någonting nytt. Ett löfte om att det kan bli annorlunda. Från och med nu. Från och med Lynn. Translation: It's a whole new deal with christmas now that I'm a parent. I can't wait to show him how we celebrate and stop thinking about my own childhood and focus on him.
