- Den rosa DoRose-tröjan med volang runt halsen. Jag fick låna den av Didi, men det var egentligen hennes mammas tröja. Didis blonda, vackra polska mamma med mattor över hela lägenheten. Jag såg den nog iofs som något mer än ett plagg, det var min absoluta lyckoblus. Min turtröja. En fredag åkte vi ut till Lidingö och gick på fest, Didi och jag. Han var där, hette Marc, var två år äldre och så himla himla snygg. Med hår som en ljus Peter André och med en kropp som postern Andrea hade fasthäftat på taket nere i sin våningssäng. Uppknäppta byxor och vita kalsonger som tittar fram bakom jeansen. Mittbena och pärlor i pannan. Helt plötsligt står vi mitt emot varandra på dansgolvet och så går han emot mig. Jag tittar bort mot Didi som försvinner iväg. Då när jag vänder mig om står han där så himla himla nära och viskar till mig. "Har du sett min kompis där borta? Han är en sån jävla idiot." Vi tar en taxi hem till hans finska föräldrar och smyger in i hans pojkrum. Ligger i timmar och hånglar i hans säng och jag vågar inte ta av mig min tröja. Kanske är det rädslan för att allt ska gå fel sekunden den hamnar på golvet, kanske är det vetskapen om att jag har dubbla bhar där under. Nästa dag i skolan pratar jag inte med någon, går mest som på små moln. Känner mig vuxen, benhård och livsfarlig. När jag kommer hem ringer telefonen och mitt hjärta slår dubbla slag. Tänk om det är han!? Tänk om han vill att vi ska gå på bio och hålla hand och berätta för hela skolan hur kära vi är och hur lyckliga vi är precis just nu! Jag slänger mig på telefonen innan Sigge hinner lyfta den. Det är Didi, och någon mer i bakgrunden jag hör bara röster. Hon säger att det ryktas att jag inte vågade ta av tröjan och att hon absolut vill ha tillbaks den nu. Dom fnittrar. Vi möts utanför Östra real och byter klädpåsar dagen efter. Mina yllepolotröjor i pastell mot hennes DoRose. Snörper på våra concealerläppar och fattar inte alls att vi är så himla olika och aldrig riktigt passat som vänner ändå. På vägen hem känner jag mig så satans förlorad. Allt är mitt fel. Jag vet ju att jag alltid gör sönder andras saker eller förstör. Ska aldrig låna igen, aldrig vara i någon annans skinn. Hur kunde jag tro att vi kunde bli något mer än igår? Om inte ens en lyckosam tröja kunde få en pojke att bli kär i mig, hur ska jag då göra? Hur ska någon någonsin bli kär i mig. click on the picture for source. A pieces of clothing I remember from my youth. The borrowed top with ruffles. It wasn't so lucky after all.
