- Den hemsydda jeanskjolen. Den var precis lagom kort, eller kanske lite för. Men nu var vi på väg till spanska östkusten, jag var sexton år och eftersom allt kändes främmande brydde jag mig inte om att min bikini tittade fram. De andra tjejerna promenerade på den sandpackade gatan enbart i badkläder och snäckhalsband. Jag satt i en gnisslig kundvagn i min älskade jeanskjol och ett ljusrosa linne. Min näsa var redan brun och smaken av annanasyoghurt fanns jämt i munnen. Nu rullar vi fram över gatan och jag tittar på folk. Det är Emmi som puttar mig. Vi är på väg till campingen där vi ska slå upp ett tält, eller snarare ett vindskydd med tanke på värmen. 40 grader på Spaniens östkust, vår första riktiga utlandsfestival och snart är vi där! Jag tittar bak på Emmi som har kort lugg och gigantiska 80-talsbrillor på den glansiga nästippen. Hon ler med vita tänder och jag ler tillbaks. Det är så himla himla underbart. För bara några dagar sedan lämnade vi Stockholm och åkte till hennes systers kompis i Barcelona, nu skulle vi på Bennecassim-festivalen och allt var öppet. Det karga landskapet, den spanska öknen, framtiden, livet, allt! Jag hade min egenomsydda jeanskjol på mig. Den hade jag gjort om en vecka tidigare från mitt sista par jeans. Aldrig mer blir det byxor tänkte jag då och kände mig fri. Vi kör på en sten och tvärstannar med vår packning på grusvägen. Framme sägen Emmi och jag hoppar ur vagnen och sträcker händerna upp i luften, frihet! click on the picture for source. About never wearing jeans again. Ever.
