Jag står i mina föräldrars vardagsrum. Det gröna med medaljongtapeter och stuckatur som pappa skrapat fram för hand innan vi flyttade in. Små änglahuvuden som gömts under flera lager vit färg och inte spejat fritt på femtio år. Som lackfärgsklumpar i varje hörn av vårt vardagsrum. Jag står framför kakelugnen. Den med rosa blommor glaserade på och en guldram runt spegeln. Det är nämligen den enda spegeln jag gillar, och den enda jävla spegeln jag vill titta i. Jag står i den rosa strechtoppen Didi lånat ut till mig. Det är hennes mammas och om bara ett par månader kommer jag hångla med Marc hemma hos honom, vägra ta av den och sen kommer ryktet gå att jag inte vågar klä av mig utan skäms för min kropp. Mina love handels är kalla. Jag drar ner den lilla tröjkanten men den rullar snabbt upp igen. Mot midjan, och det stället på min kropp där ögonen säger stopp. Hit men inte längre. I spegeln ser jag mig själv. Mitt långa, blonda hår, min hals och min överkropp. Precis där midjan är som smalast tar spegeln slut. Jag föreställer mig mina höfter. Smala men runda, följt av långa slanka ben med glipa mellan låren. Jag drömmer om en strömlinjeformad siluett. På mig buktar det ut och in och ut igen. Kalla små love handels över byxlinningen, avklippta Filippa K, runda höfter och så in igen innan låren kommer och buktar ut allt igen. Jag känner mig som änglarna i taket, med kurviga höfter, knän och lår. Som kvinnorna i tavlorna från förr. Som stuckaturen. Gömd bakom flera lager, i väntan på att få synas, i väntan på att snart är det min form som får vara med i bild igen. About not looking like the models in the magazines, but as the models in old oil paintings.
