Igår var jag hos optikern och en fras som min mamma sa till mig när jag var liten hängde med mig i huvudet på vägen dit. När man är vuxen måste man göra massa saker som är svårt och läskigt, så det är bara att vänja sig tyvärr. En helt vanlig mening som hon sa till mig i samband med ett tandläkarbesök men som satte sig och som hängt med mig sen dess. Jag brukar tänka på det när jag ska till läkaren, på återbesök, går till tandläkaren, gynekologen eller något annat som jag tycker är obehagligt. Det måste bara göras, det är en del av att vara vuxen. En annan mening som jag kommer ihåg från när jag var liten är när pappa försökte förklara för mig att det är roligast för mig att inte vara upprörd för länge. Jag hade så himla svårt att klara av att trösta mig själv som liten och komma vidare ur ilska och gråt och helt ärligt tror jag att mina föräldrar också hade svårt med det. En mening som pappa sa satte sig, att det ändå är roligast för mig och min envishet i ledsamheten kunde inte alls förstå vad det betyder. Nu när jag är vuxen förstår jag precis och tänker ofta på det när jag är på väg in i lätt panik eller blir ledsen att det är okej att vara där men det blir bättre för mig att sen gå ut från det och välja en annan känsla. En mening som satt sig från barndomen är att det är absolut bäst att vara en tönt. Jag ville väl vara riktigt tuff som tonåring men minns att pappa förklarade att det är töntarna som klarar sig bäst i livet. Att vara cool är inget att sträva efter, det är töntigheten som skapar framgång senare i livet. Men jag vill ju vara populär, tuff och ha roligt nuuuu, tänkte jag då, men tydligen satte det sig och har hängt med sen dess som en lärdom. Töntighet är det bästa, att vara cool när man är ung är bara att glömma om man vill bli framgångsrik.Har ni några lärdomar som ni fick höra som barn som ni kanske inte förstod då riktigt men just därför satte sig och om ni fortfarande tänker på? Det är så spännande att höra!
