En sak jag avundas andra är gott minne. Jag kan komma ihåg dofter och känslor men människor, de kan bli till suddiga hemliga gestalter i mitt huvud. Spöken från förr. Ibland är det bra, när man varit med om ett möte man kanske inte vill komma ihåg, men vissa personer från förr skulle jag gärna minnas klarare. Kanske till och med veta vad de gör nu? Det finns en kille. Jag tror han hette Robert, för jag kallade honom Robban. Jag tror jag träffade honom på Hot Company. Det var en klubb man fick komma in på fastän man bara var 18 år. Jag gick dit på dagen jag fyllde 18 och drack stora gyllene öl på glas och dansade med alla väskor i mitten av dansgolvet. Han hade rödrutig flanellskjorta och en lugg som kunde varit tecknad av en illustratör på Pixar som ska förtydliga hur luggar 18-åriga tjejer blir kära i ser ut. Bakom hans långa bruna hår skönjde man två bruna ögon. En gång följde jag med honom till Huddinge där han hade en replokal i ett garage, med en randig plyschsoffa. Jag kan känna doften nu när jag tänker på det, men jag ser inte riktigt hans ansikte. Jag tror han fick följa med mig hem till Grev Turegatan någon gång, att vi låg där i min säng och hånglade. Till Ziggy Stardust, en av mina Lp-skivor som alltid snurrade på skivspelaren på pianot. Jag vet inte vad han hette i efternamn, vad han jobbade med eller vad som hände sen. Gjorde vi slut? Var vi ihop? Var det kort, eller långt? Jag önskar att jag inte hade mitt dåliga minne, eller är det kanske just det som gör att bilden blir rik? På doft och känslor. Kanske var Robban bara en vanlig kille, kommer han ihåg mig?Hoppas allt är bra med honom iallafall, att hans band blev stort och att luggen fortfarande är stripig och hjärtekrossande. Jag får fråga Alice om hur det låg till. Det är tur att man har gamla vänner med bra minnen, när ens eget sviker en.Minns ni alla kärlekar från förr, stora som små? Eller är de mest dofter och en plyschig soffa i ett Huddingegarage? ❤️
