Jag tänker ofta på hur jag ska bli som förälder. Eller, jag är ju förälder nu, men mitt barn kräver mest av mig att jag är där hela tiden, pratar och gullar och är nära. Jag menar sen, sen när han minns. När jag gick i sexan fick jag en tova i mitt hår. Det här låter ju så himla fånigt när man skriver det, för herregud de flesta har väl varit med om värre i livet, men för mig är detta ett trauma. Jag tror att jag skrivit om det lite kort förut på bloggen, men aldrig om hur det fortfarande finns kvar. För jag tänker på det ibland. Inte så att jag funderar på hur jobbigt det var för mig då, utan hur det påverkar mig nu. Hur viktigt det är för mig i mina tankar om hur jag ska bli som förälder. Vi tar det från början. När jag gick i sexan fick jag alltså en tova i håret. Denna tova borstade jag inte ut, jag hatade att kamma mig och duscha. Duscha var liksom något nödvändigt ont där man fick schampoo i ögonen och blev blöt och konstig. Tovan växte sig större och större i mitt torra lockiga hår och efter några månader var den så hård och stor att jag satte upp håret i en knut. Knuten satt där dag ut och dag in. Jag släppte aldrig ut den. Jag duschade med den, sov med den och tvättade håret med den. Eller jag stod där inne i badrummet och lät vattnet skölja över mig och låtsades tvätta håret. För jag vågade inte släppa ut det, jag var för rädd för hur det skulle se ut. Månaderna gick och ångesten växte inuti mitt lilla tolvåriga jag. En dag i skolan hade vi temadag Medeltiden och alla tjejerna hade släppt ut sitt långa hår för att passa in i rollen. Jag hade mitt i knuten. Ångesten och rädslan över den här tovan tog över mitt liv. Jag minns en gång när jag åkte bil, jag vet exakt var vi åkte, och jag tittade ut genom fönsterrutan och önskade två saker från Gud. Att bli smalare och att tovan skulle försvinna. Jag berättade aldrig om tovan för någon. Gick och la mig i min våningsäng med min bror varje natt och sov med huvudet på sidan. Men så en dag knackade pappa mig på axeln och sa "nu reder vi ut det här". Han förde mig till hörnrummet i lägenheten, jag satte mig på en stol och i stilla tystnad kammade han försiktigt ut mitt hår. Klippte bort de bitarna som inte gick att rädda och lät hårstrå för hårstrå leta sig ur den enorma tova som det hade blivit efter så lång tid. Jag minns det som en så tydlig känsla, hur jag absolut inte kunde berätta detta för någon. Det gick bara inte. Inte någon vuxen, inte någon kompis, ingen fick få reda på min tova. Jag skulle bära det i min ensamhet, för evigt om det behövdes. Nu när jag själv har ett barn tänker jag ibland på den där tovan. Hur han kommer gömma saker för mig, kämpa sig blodig för att jag inte ska få reda på det, ångra sig, skämmas och dölja. Jag måste finnas där. Jag måste reda ut hans tova hårstrå för hårstrå. Jag måste se det innan det äter upp honom inifrån. För barn håller det inom sig. Det syns inte alltid när det är något de önskar sig i en bil. Det hörs inte när de ber till Gud om att få bli smalare och slippa sin tova. Där måste jag finnas. Lyssna, ta emot och reda ut. Älska och förstå. Det är mitt jobb. Translation: Some thoughts on my job as a parent and what I need to do for my son.
