Jag sätter nycklarna i nyckelhålet för första gången på två veckor sen jag låste bakom mig och åkte till Thailand med familjen. Jag vet vem jag ska smsa. Först av allt. Han som jag sa hej då till vid en vägkorsning prick fjorton dagar sen. Vi köpte en basker till maskerad och kramades hej då. Fast det glömmer jag bort när jag kommer in. Alice och Tove står nämligen där i min etta, i mina mjukisbyxor som hänger och pösar där bak, med badkaret på rinning och vinflaskan redo på diskbänken. Vi badar tillsammans, gör frozen daquiris i min turkosa mixer som jag köpt på semestern och han, han har redan träffat någon annan. Men det vet jag inte då. För då är jag med de som kommer finnas kvar där tio år senare, men ännu viktigare på något sätt. Lilljanskogen har precis blivit grön. Bladen ligger tunga av dagg på lördagsmorgonen när mamma och jag är där med saxen. Vi gömmer oss för morgonpigga tanter med hund på promenad, klipper snabbt extra fina grenar och lägger dem i påsen. Där ligger GIH-baden. Där mamma lärde sig dyka nyss. Vi var så himla stolta över henne allihop. Jag badade där efter skolan förr när jag gick i högstadiet också. Och bakom gläntan tonar mördarbacken upp sig. Den vi alltid genade på gympan och smygrökte vid istället. Såg hur de duktiga eleverna frustade sig upp. Inte för oss tänkte vi. Mamma och jag stoppar sista grenen i påsen, jag trycker ner bladen och så går vi hem. Till bröllopsfesten som jag ska ha och där balkongen ska pyntas med lilljansskog. Jag står i hörnrummet och ska precis läsa monologen jag ska söka Södra latins teaterlinje med. Skolan där pappa gått med Pernilla August och som kommer bli min biljett bort från alla dessa brats och Canada Goose-jackor. Kvarteren där jag inte hör hemma. Pappa sitter syst i stolen och väntar och säger sen att jag måste göra ett intryck på juryn. Liksom något oväntat. Kanske ska jag ha en röd version och en grön version som de har i filmen Festen? Jag har inte sett den men förstår hur pappa försöker fixa. Jag läser min monolog och väntar på att han ska säga något. Hur jag ska bli bättre. Gör precis så där säger han sen. Gör precis så där som du är så kommer du in. Didi och jag möts utan för Östra real. Hon har en påse med mina kläder och jag har en med hennes. Vi byter dem i tystnad och jag vet att det är nu vi slutar vara bästisar. Hemma hos Markus kan man hänga på håltimmarna och dricka jordgubbslikör. Han har porrfilmer på sin dator och inga föräldrar hemma. Han har amerikanska flaggan på sina kuddar och en sten från Hitlers sommarhus som souvenir på hyllan i sitt rum. Vi småspringer tipsy runt i lägenheten. Fyrtiofem minuter kvar tills vi har svenska igen. Att likören är alkoholfri, det vet vi inte förrän nästa gång. På en av lådorna från vinden står det kläder med spritpenna. De har följt med från Grev Turegatan till min första lägenhet, till denna och ska gås igenom innan vi flyttar igen. Pontus och jag ska bo i vår alldeles egna drömlägenhet. Jag öppnar lådan och längst där nere i botten ligger en rosa tröja. Allt kommer tillbaka. Jag får äntligen en shoppingdag med mamma i födelsedagspresent och vi går till Filippa K. Om du blir våldtagen ska du försöka bajsa på dig, hör jag om och om igen i mitt huvud medan jag går hem genom Humlegården. Han ligger där på kudden vi har köpt med örngottet han har valt och sover. Samma leverfläckar som jag såg genom röken på Spy bar men en annan frisyr. Den är sömndrucken och rufsig. Len som sammet. Varje dag tänker jag. Varje fina jävla dag får jag detta. Translation: Some memories that really stuck.
