❢ Precis där vår trädgård slutar börjar en liten hemlig stig. Den kan man snåra sig genom och komma ända fram till Emilias hus. Går man höger efter det kommer man till en parklek med gungor där Frank sa att jag kommer bli snygg när jag blir stor. Bakom den parken ligger Ida och Klaras hus. De har små kaniner i en hemmabyggd bur på sin bakgård och nu kommer värken igen. Fokus. Jag måste trycka på, även om jag vet att det kommer göra ondare än om jag inte gör det så måste jag pressa allt jag kan. Det kommer göra så ont att jag kräks igen. Men jag trycker på, han måste ut och det är bara jag som kan hjälpa honom. I den sekunden slutar jag att finnas och han föds. Min barndom blir hans, mitt liv mot hans. Jag ger honom allt han vill ha, nu finns jag för hans skull. ❢ Stickan ligger där på handfatskanten. Jag sneglar mot den och det är två ilskna lila streck som tittar på mig tillbaka. Som kattögon i en tecknad film. Jag känner inte så mycket. Jag är som bomull inombords. ”Det är positivt!” ropar jag till Pontus som ligger i sängen och väntar. ”visste jag väl.” säger han lugnt. Jag lägger mig bredvid honom och vi tittar på stickan och på magen. Allt är samma, men också lugnare på något vis. Nu måste jag sluta jaga. Nu får jag luta mig tillbaka och göra inget. Hur i hela friden ska det gå? Hur kan jag lita på min kropp? Jag som är van att bestämma. Jag lägger stickan på bordet och tar en bild. Två ilskna kattögon stirrar tillbaka på mig. Som kräver mig. Nu kommer det. Bubblorna. Sakta puttrar det i botten av min mage, reser sig som skum mot halsen och fyller hela mig kropp. Det svämmar över. Pirret. Gråten. Jag ska bli mamma till någon, det bor en person inom mig! ❢ Vi har varit tysta genom hela ultraljudet. Allt har sett bra ut och vi mäter huvud och kropp och tittar på små armar som viftar. När vi närmar oss benen vågar jag fråga om man kan se vad det är för kön? Javisst säger barnmorskan då, om ni vill? Här är pungen, visar hon sen. Jag tittar på Pontus och då kommer tårarna. ”Jag älskar honom redan”. ❢ Vi står där i kyrkan på toppen av Vita bergen och tänder ett ljus. Det är tyst på julaftons morgon. Alla andra tänder ljus för Gabriel och morfar och de andra som dött i vår familj. Jag tänder ett ljus för samtalet. Min läkare som gjort en konisering ska ringa mig idag med besked från patologen. Jag tänder ett ljus för att det inte ska vara positivt. Jag tänder ett ljus för mig själv. ❢ Hon viftar på pappret och pekar snabbt på en ritad livmoder. "Här sitter den, det är för högt upp, vi kan inte rädda den, det vore för riskabelt." Samtidigt kommer en städare in och tömmer papperskorgen. "Snälla gå ut", ropar jag och läkaren samlar ihop pappret och rör sig ut tillsammans med städaren. Pratar med sig själv, fumlar. Soppåsen knyts och jag stormar ut. Tre sekunder tog det och nu vet jag. Mitt sista lilla hopp stannar kvar där i sjukhusrummet, jag är redan långt borta därifrån. ❢ Jag drar två fingrar försiktigt upp och ner för mitt högerlår. Jag känner ingenting, bara en lätt kittling. Några gånger det verkligen kändes 1 Några gånger det verkligen kändes 2 Några gånger det verkligen kändes 3 Några gånger det verkligen kändes 4 Några gånger det verkligen kändes 5 Några gånger det verkligen kändes 6 Några gånger det verkligen kändes 7 Några gånger det verkligen kändes 8 Translation: Some things I will never forget.
