Jag tycker ofta att det är svårt att ta in när andra människor säger att man ska njuta. Njuuuuut av att vara gravid, njuuuut av att vara förälskad. Vad i. Att vara gravid är superjobbigt och man är ledsen konstant av ingen och alla anledningar och att vara förälskad är som att andas med en kniv mor strupen. Ett sms fel så är framtiden över. Att njuta av olika korta perioder i livet, de mysiga småbarnsåren eller känslan av en lång sommar som ligger framför en, är ganska svårt att göra tycker jag. Självklart finns njutet där, men också massa annat. Njuter man om man inte bara njuter? Hur stor procent måste vara rent njut för att det ska räknas som att njuta? Men så åt jag middag hos min pappa härom kvällen och min farmor sa något som verkligen stannade. Kanske för att hon är gammal nu och vi ses inte lika ofta längre. När jag var liten tillbringade jag och min lillebror Sigge massa tid ute i Segeltorp med henne, hennes man Krister och deras katter. Vi lekte affär, klädde ut oss och övade på att prata tyska eftersom Oma var tysklärare till yrket i Sverige efter att hon kom hit tidigt 1950-tal efter kriget. Vi drog upp morötter i landet, lagade stuvad mangold och spelade hej knekt tills Oma skrattade så mycket att mascaran rann. Hon var så självklar i vårt liv, eftersom hon bodde i Stockholm och mina föräldrar jobbade här så mycket. Nu var det länge sedan vi sågs. Allt kändes självklart men tiden har ju gått, en pandemi och ett fall i väggrenen och allt som kommer med det. Hon har fyllt 85 och de där ögonen har sett mer än någon annan jag känner. Hon stal kol ur tågvagnarna som litet barn för att familjen skulle hålla sig varm om natten. Hon stod ensam med en nyfödd bebis i ett land hon inte kunde språket i och utan en pappa att stötta henne. Hon promenerade genom Tyskland två gånger till fots när hon var lika gammal som Lynn. De där ögonen går inte att värja sig ifrån längre. Hon tittade noga på mig och sa att jag är vacker. Att jag är ung. Att jag måste njuta. För sen är det förbi. Den här tiden. Livet. Det flyger förbi. Oma och jag är lika känsliga. Hon tittar gärna rakt in i en bergvägg och tycker den är underskön. Hur den glänser. Hon tittar ut över ett stormigt hav och känner livet i sig. Hon tittar in i mina och Lynns ögon och ser samma evighet. Vi är så lika hon och jag. Jag bröt tystnaden som uppstod och skojade att det var därför hon sa att jag var vacker. Att jag ser ut som hon gjorde. Men det hon menade var nog livet. Att det är vackert. Att hon såg det i mig. När jag är 85 står jag kanske själv där och stirrar in i någons ögon och säger saker om bergväggar, stuvad mangold och tid som går. Någon ser ett liv som levts i mina ögon. Inga promenader genom länder men promenader genom sjukhuskorridorer. Och det där med att njuta. Jag njuter av att träffa henne en kväll och att titta på varandra en stund. Få stå nära igen. Äntligen öga mot öga. Oma och jag för 15 år sedan. <3
