Nu är det snart åtta år sedan brevet som startade allt damp ner i brevlådan. En helt vanlig höstdag när jag satt hemma och ammade min bebis fick jag ett kuvert med informationen att det cellprov jag hade tagit tidigare hade svåra cellförändringar och jag behövde boka in mig på ett återbesök. Redan här kände jag i magen att något inte alls stod rätt till, för jag hade ju gått på alla mina cellprov och aldrig fått en anmärkning om något. Jag hade dessutom fått lära mig att går man bara på sina cellprov kan ingenting hända, det tar många år för tumörer att växa. Men något gnagde inuti mig och så skulle det förbi. Trots snälla kompisar som berättade om sina koniseringar och historier. Det är så vanligt, de växer bort, de kan ta bort det, du behöver inte oroa dig! Hösten blev till vinter och Lynn och jag gick på flera återbesök. De kunde inte förstå varför min livmordertapp som såg så fin ut betedde sig så här. Svåra förändringar, men de såg ingenting, inte ens med mikroskop. Jag sövdes och opererades, en liten bit av tappen togs bort för analys och på annandag jul fick jag reda på att jag hade cancer. Jag var 30 år, hade en sexmånadersbebis i famnen och en dödlig sjukdom i kroppen. Hela mitt liv rasade samman. Det var omöjligt att blogga men jag gjorde det ändå. Jag skämdes i varje rum för den hemska sjukdomen jag bar på. Jag skulle skickas in i en skrikande magnetröntgen och de skulle titta noga på varje millimeter av min kropp. Försöka rädda mig och min bebis från att förlora sin mamma. Det var en så fruktansvärd tid. Alla runt mig var oroliga och visste inte vad de skulle säga till mig så de flesta sa ingenting, jag åt lugnande på kvällarna och sov tre timmar om dygnet. Jag bara väntade på dödsbeskedet, för alla läkare tittade bekymrat på mig varje gång jag blev inbjuden till ett kalt vitt rum. Du har en snabbväxande tumör, den är inte spridd men vi behöver operera bort din livmoderhals, din livmoder och dina äggledare. Allt måste bort nu. Hela min värld rasade samman. Ingen såg det på mig, eftersom jag inte behövde genomgå cytostatikabehandling och det verkade alla tycka var toppen, men jag ville så gärna ha min livmoder kvar. Alla bebisar vi skulle få, alla lyckliga stunder jag skulle få känna, var är de nu? I samma soptunna som min livmoder.Jag gled in i en djup depression och började dissociera mig från kroppen efter alla sövda undersökningar och bekymrade miner. Jag var inte ett dugg stark, ingen fuck cancer, utan bara ledsen och tom. Från huvudet och ner var det inte längre jag. Jag tittade avundsjukt på alla med normala problem, med vardagar och sovande nätter, lyssnade på vänner med kärlekssorg och grattade till livsomvälvande besked. Jag kunde inte känna något, ville inte ha några händer på min kropp, den var inte längre min. Jag brydde mig inte. Allt jag går runt och bär på är numera enbart till för någon annan, jag har inte längre glädje av mig själv. Det är över.Men så gick åren och jag fortsatte. För vad ska man göra? Alla var så glada att cancern inte var spridd och jag kände bara melankoli. Låtsades att jag också var glad. Woho, jag är frisk nu! Men jag kände bara sorg. Jag ringde vårdcentralen en dag och sa att jag var deprimerad, att jag inte längre ville ha min kropp. Hon gav mig 10 telefonsamtal med en cancerterapeut från Centrum för Cancerrehabilitering och jag pratade med henne medan jag vankade av och an i vårt sovrum på Mosebacke. Jag minns exakt var jag stod när jag sa orden, de där som inte borde sägas alls och som man bara vågar säga högt när det inte finns något mer kvar att säga. Hur kunde jag bli så här? Det gick ju så bra med allting, jag är ju en solskenshistoria! Hon förklarade för mig att jag var djupt deprimerad och att det var helt normalt. Allt du upplever och känner just nu är normalt och vanligt efter en cancerdiagnos. Jag ser det varje dag. Så jag grät mer och kände mig lite mindre ensam och konstig. Jag hade inga bilder på mig själv i svartvitt med rakat huvud, men jag hade fem år av depression och sorg. På det tionde samtalet hände något. Jag kände mig klar, fick tipset om att sakta börja ta kontakt med min kropp igen så det gjorde jag. Träning, bra mat, goda rutiner, omsorg till det jag hatade mest. Mig själv. Min himla förbrukade tomma kropp fylldes sakta med kärlek och jag började se tydligare. Dimman skingrades och där i den klara luften såg jag mina vänner med sina komplexa liv och utmaningar. Jag såg hur livet inte är en bukett av önskningar som slår in och jag förstod att även jag var komplett och förtjänade njutning, lycka, vila, fastän jag inte hade en livmoder. Jag kunde äntligen känna enorm tacksamhet, en känsla jag nu bär med mig varje dag.Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här att få cancer. Livets stora utmaningar visar sig på sätt man inte kan förbereda sig på. Jag är så tacksam för all den vården jag fick, att de räddade mitt liv, två gånger, och att min son får fortsätta ha en mamma. Det är oktober, låt oss ge en gåva till Cancerfonden som gör det möjligt för fler bebisar att få ha kvar sina mammor, och som hjälper drabbade på så många vis, även de vi själva inte är förberedda på. Stöd Cancerfonden här och glöm inte att känna på dina bröst, gå på cellproven och sök den hjälpen du är värd! ❤️
