Dagens önskeinlägg handlar om kärlek. Det är mitt bästa ämne. Inte för att jag kan allt eller så, utan för att det är det allra bästa att vara med om, tänka på och skriva om. Det är egentligen omöjligt att ge råd och berätta hur man ska göra när det kommer till kärlek. Allt har ju en tendens att bli som det blir oavsett hur mycket man försöker styra. Dessutom kan det till och med bli svårare ju mer man kämpar med det. Men det finns ändå massa tröst där ute som iallafall jag kan tycka är skönt att höra när det är svårt. Fina saker som peppar och vackra historier som får en att böla på studs. Kärlek är ju allt. Det viktigaste. Punkt slut, Finns inget större, mer smärtsamt eller utvecklande. Men. Kärlek kan se ut på tusen sätt. Att vara ihop är bara ett av dem. Jag är nog ganska bra på att vara ihop. Men sämst på att vara förälskad. Det betyder att när jag är trygg är jag härlig att leva med, rolig, mig själv och säker. Fast när jag är otrygg är jag precis tvärt om. Nu har Pontus och jag varit ihop 7 år. Det är mitt överlägset längsta förhållande och vi har varit med om det mesta skulle jag säga. Att tänka på att vi ska vara ihop resten av livet känns liksom inte läskigt. Det känns som en dröm. Det som känns läskigt är tanken på att vi inte skulle det. Att jag står där 60 år gammal med tre utflugna barn och sen blir lämnad för en annan, bättre, yngre, roligare, renare, nyare person. Någon som jag aldrig kan bli igen. Någon som jag en gång var. Den jag är nu, den han blev kär i. Att nu ska vara det bästa i livet, det känns skrämmande tycker jag. Men jag tröstar mig med tanken på att Pontus kanske inte är sån? Jag har ju "valt" honom för att han är snäll och varm. Inte för att han är kaos. Jag har varit kär i lite olika killtyper i mitt liv. Allt från supertrygga megasnälla till totala douchbags som jag redan på förhand vet är superdåliga för mig. Det svåra är ju att man struntar i det när man är kär. Blir blind. Vill ha mer. Hoppas att om man bara förändrar sig lite och skriver smset lite roligare kommer allt bli bra. Alla ens bästa vänner har fel. Han är ju helt fantastisk. Det är mig det är fel på. Men jag har varit för dålig på spelet och det har tagit slut innan det har hunnit bli för allvarligt med douchbagsen. Fast jag har sörjt dem ändå. Och ibland drömmer jag om dem. De har ju en tendens att bita sig fast de där killarna som sårar en. Jag drömmer hur jag vinner över dem, är cool på en fest eller lyckas få dem på fall igen och sen lämnar dem som i filmerna. Det sjuka är att det nästan funkar så i verkligheten. När jag träffar dessa killar nu tittar de på mig som att det finns något kvar. Just för att jag är omöjlig. Inte så där tillgänglig som jag var då, och då blir det så tydligt alltihop. De är inget att ha. De är verkligen inte det. Kanske som kompisar, men inte att vara ihop med. Inte för mig. För de gör mig till någon annan och har jag en svag sekund så springer de. Och de sekunderna är många. Nej jag har nog vetat i större delen av mitt vuxna liv att jag vill leva med en trygg person. Inte tråkig, inte opassionerad eller ospontan, men trygg. När jag träffade Pontus så visste jag. Det var han som var han. Honom skulle jag ha, gifta mig med, skaffa en biljard barn med och aldrig släppa taget om. Det var kärlek direkt. Total passion, drömsk låtsasvärldsromantik och omvälvande kaos. Fast han var trygg. Och snäll. Man såg det i hans ögon. Något jag kanske inte skrivit om förut är att det såklart inte varit så hela tiden. Det var jobbigt när vi hade förlovat oss och bestämt att vi skulle gifta oss. Jag vet inte om det var kalla fötter men det var läskigt på ett sätt jag inte kunde förstå eller styra över. Sen har vi bråkat mycket. Mest över att jag är väldigt känslig och har tagit itu med mig själv och stora saker samtidigt som vi varit ihop som han säkerligen hade velat att jag hade gjort innan. Men att frigöra sig och hitta vem man är tar tid. Och just att han varit där vid min sida gör att jag vet ännu mer att han är rätt. Han klarar även mitt mörker och min sorg. Jag har haft lägenheter som brunnit ner, föräldrar som skiljt sig, hans pappa har dött och vi har gift oss och blivit med barn. Allt på några år. Det har gjort ett team av oss. I början när jag var osäker på oss gick det över efter några månader. Det har jag tagit med mig när det blivit jobbigt igen. Sist gick det ju över, och så gör det det även denna gång. Varje gång går det över, och det är viktigt att tänka på tycker jag. Jag har nämligen varit med om när det inte går över. Då känns det annorlunda. Då är det som att bli fri när man inte är med varandra, som att vara hel utan honom. Jag är både livrädd och helt okej med att det skulle ta slut. Det beror så himla mycket på hur. Jag har sett människor lämnas på de värsta av sätten. Helt ensamma och utan tröst. Men jag ser också hur det är viktigt att göra slut med varandra om man inte är kära längre. Ge varandra en chans att få vara med om det där fina en gång till. Men då måste man göra slut på ett schysst sätt. Annars kan man förstöra en människa. Göra det svårt för den att lita på någon igen. Jag minns en sommar när vi var hemma hos en kompis i Skåne. Hon och hennes kille var nykära och vi hade precis bråkat. Jag tittade på dem när de gick där genom den skånska landsbygden hand i hand och jag jämförde oss då. Kommer det någonsin bli så där bra igen tänkte jag? Det var sex år sedan. De har båda gjort slut och blivit ihop med nya och gjort slut igen. Pontus och jag är fortfarande gifta. Det går upp och ner. Man jämför sig. Men i slutändan kan man inte styra så mycket. Ibland är man ett team bara och kämpar sig igenom de där svackorna och jobbiga perioderna. Det är något med kemin. Med ödet. Det bara blir. Det svåra är att se skillnad på när det är dags att säga hej då och när det är dags att kämpa. För mig räcker det med tre dagar. Tre daggar utan honom så vet jag allt. Det är glasklart. Svaren på alla mina frågor finns ju inom mig. Ger jag mig själv en stund att tänka kommer de fram. När jag inte hinner tänka utan bara måste spela vet jag ingenting. Då ser jag ingenting klart. Behöver jag kämpa när jag är med honom kommer jag aldrig att kunna andas. Jag behöver andas för att se klart. Det är utan honom som jag vet. Translation: About me being in a relationship and how it feels.
