Jag har varit kroppsmedveten ända sen jag var väldigt liten. Jag tror jag först insåg att jag inte var "normal" utan "kurvig" i lågstadiet. Alltså som åttaåring. Mina bästa vänner var mycket smalare och kortare än jag och precis som allt i den åldern växlade det med vad som var coolt och rätt. Ibland pratade man om bröst och pubeterten och då var jag hemma, ibland skulle man sporta och då var det pinsamt att ha massa kropp att visa i omklädningsrummet. Första gången jag blev utpekad som "tjock" var i högstadiet. Eftersom jag var större än många var det det facket jag placerades i av de tuffa tjejerna och osäkra killarna. Det här var ju inget som liksom sas direkt till mig utan hintades via kommentarer om min rumpa, tuttar, storlekshetsen i Filippa K-jeansen och ni vet han som sa att han skulle hjälpa mig att gå ner i vikt så vi kunde bli ihop. Sen har jag alltid sett mig själv i spegeln och sett en kurvig person. Aldrig en smal, inte ens när jag var smal. Kanske sätter sig den där rollen man fick i barndomen och följer med en genom tonåren. Som ett hemligt hot inifrån som man aldrig får uttala, bli vän med eller erkänna. Bara låta komma fram när man tänker på varför han inte är kär tillbaka, när 3 kilometer på gympan känns som ett maratonlopp eller när man drömmer om att man ska bli skådespelerska och får höra att det kan bli svårt. Det jobbiga med det här är ju att man ser sig själv utifrån hela tiden. Hade jag fokuserat mer på mig, vad jag vill och kan och inte på hur andra ser mig hade jag kanske mått bättre och haft bättre självförtroende i vissa avseenden. Det bästa med att bli vuxen är ju att man blir mer kompis med sig själv, inser att man är grym och snygg och helt duglig på det mesta. Fast det är svårt att säga exakt vad det är man gör för att bli trygg i sin egen kropp. Jag har alltid tyckt om att visa upp mig. Herregud jag har ju varit kickers. Stringtrosor ovanför jeansen och extrema urringningar. In your face. När jag började klä mig i vintage tog jag kontroll över hur min kropp uppfattas utifrån. Jag bestämde över kläderna och lät inte trenderna säga åt mig hur jag ska se ut. Jag trivs inte i byxor, kan inte ha svala svarta acnekläder eller gulliga sportoutfits utan att känna mig utklädd. Jag är som mest mig i en gammal klänning. Idag är kroppen något jag använder när jag springer, ett verktyg och något att njuta av, låta Pontus avguda och se förändras i spegeln. Den är skitsnygg ena dagen och trött andra dagen. Men det är iallafall jag som ser den, inifrån och ut. Jag har inga hemligheter och är inte rädd för att visa mig naken för de som jag älskar. Men ingen annan har med den att göra, om inte jag känner för det. Vikt, form och kropp är tunga ord som döljer mycket ångest. Jag har en fin relation till min kropp och tycker den är rätt fantastisk. Men oftast är den bara en kropp. Inte till för att dömas eller synas under lupp. Det mesta sitter ju i huvudet. Självförtroendet att ta kroppen tillbaka från beskådaren. Hur är er relation till era kroppen? Har ni några tips på hur man ska känna sig starkare? Här kommer mina: - kasta vågen - sluta titta på storlekar och börja titta på kläderna och din kropp - träna sånt som du tycker är kul och/eller spännande - titta endast på kroppen i spegeln för att beundra den, inte för att granska - tänk på att de du älskar ser ut på olika sätt och att det inte påverkar din kärlek, varför ska det då påverka din kärlek till dig själv? - klä din kropp i de finaste kläderna! A post about the body and my relationship to my body.
