Jag blev medveten om min kropp som väldigt ung. Min bästa kompis, som jag lärde känna när jag var två år och hängde med hela somrarna, var smal, lång och hade rakt glansigt hår. Jag var precis tvärt om. Vi pratade aldrig om våra kroppar, men jag kände mig annorlunda med mina bebisbröst som aldrig försvann och mina love handels som gjorde att rumpan satt så himla långt ner. Vi flyttade till Stockholm och Östermalm när jag var 10 år. Då började smalhetsen. De coola tjejerna hade långa ben i tajta jeans, korta linnen och dyra jackor. Jag kom från en konstnärsfamilj som garvade högt när jag frågade om inte jag också kunde få en Canada Goose. Jag hade apelsinhud, bröst och kände mig som den tjockaste tjejen av alla. Här är jag avslutningen i sexan. Från mellanstadiet fram till gymnasiet kände jag mig för stor. Jag vågade aldrig gå till skolsyster och väga mig, jämföra mig med någon annan i siffror eller synas värst mycket. Fast jag gjorde det ändå, jag kunde inte hålla mig inne. Här är jag på min student. Så här tio år senare ser jag ju att jag var smal hela min uppväxt. Lång och smal. Men det spelade liksom ingen roll. Det gick inte att se sig själv utifrån. Jag hade love handles, dna som ville bygga höfter, bröst och lår. Jag har alltid haft gener som gör mig kurvig, älskat mat och aldrig varit särskilt sport eller träningsfokuserad. Jag har heller aldrig haft någon ätstörning, men önskade alltid att få bli smal när en ögonfrans landade på kinden och fick blåsas bort. Jag minns en stund så himla tydligt. Vi sitter i bilen och jag tittar ut över bron vi kör över. Jag går i femte klass och önskar två saker. Att den stora hemliga tovan i mitt hår ska försvinna och att jag ska bli smal. De två sakerna jag vill mest av allt i hela världen. Tänk om jag visste då att det inte var viktigt. Tänk om någon berättat det för mig. Jag kommer aldrig vara någon fotomodell, ha en kropp utan kurvor, dubbelrumpa eller apelsinhud. Jag har haft det sen jag var liten och jag har det än. Nu låter jag andra saker stå i fokus. Ser olikheterna som styrkor. Men då och då påminns jag om den där tystheten. Den knäpptysta hetsen som vi matas med. Idealet, den perfekta kroppen, som vi tydligen ska sträva mot, oavsett dna, oavsett historia. Vi ska köpa saker, drivas av ångest och drömma. Sitta i bilar över broar och önska i tysthet. Istället för att ta oss framåt på egen väg, den vägen kroppen leder oss. Tänk om vi kunde släppa taget, ha roligt och fokusera på att må bra, istället för att se ut på ett visst sätt som en liten procent gör. Vara stolta, klämma, känna, fråga och generöst dela med oss av allt härligt vi har. Alla olika, alla grymma. Avslutar detta stökiga, brokiga inlägg med mina bästa bodypowerbilder: foto: sima korenivski Ha en underbart god jul och ta hand om er! puss About growing up and feeling like you don't fit in. Hiding your body and not seeing that you are great, beautiful and someday, you'll know.
