Jag har vetat länge att jag vill ha barn. Men det var först när jag blev ihop med Pontus som det kändes självklart att det skulle vara med honom. Kroppen skrek att vi skulle skaffa barn direkt och bli familj. Knyta ihop oss med varandra för all framtid, aldrig släppa taget och bli ett så mycket som det bara går. Vi struntade helt i preventivmedel bara för att kroppen lurade oss med hormoner. Men innerst inne visste jag att jag inte ville ha barn, inte då. När Pontus och jag blev ihop var jag 23 år. Vi gifte oss när jag var 24. Det fick bli vår knut. Vi bestämde oss för varandra genom att gå till Stadshuset och fira med alla kompisarna istället för att skaffa barn. Mest för jag ville gå på tusen uteserveringar och dricka vin, ha hundratals sovmornar, vara helt själv med Pontus på massa resor och helt enkelt njuta av att bara vara med honom och vara tjugonånting. Dessutom var jag frilans, bodde i en lite etta och hade andra planer. Vi började prata om barn på riktigt för två-tre år sedan. 2014 sa vi, och sen 2015 när 2014 kom. I våras bestämde vi det. Efter sommaren ska vi börja. När Way out west är över, semestern är slut och alla rör sig tillbaka in i sina vrår. Nu har vi båda bra jobb, en fin stor lägenhet tillsammans och allt är rätt. När vi väl bestämde oss för att börja blev jag personlighetsförändrad. Gick in i en helt annan värld, drack citron direkt ur glaset och hetsåt krossad is varje dag. Det låter helt bisarrt så här i efterhand men det fanns en oro inom mig att det inte skulle gå och att jag inte kunde kontrollera detta. Jag ville bara att det skulle bli nu, nu direkt. Redan innan första ägglossningen kände jag mig förstörd. Det kommer aldrig gå, ringde Pontus mitt i natten på hans jobb och skrek att han måste komma hem. Jag är i spillror. Jag orkar inte. Och då hade vi inte ens börjat. Det var då jag visste. Jag vill det här så himla gärna. Och tänk om det inte går. Jag skulle inte klara det. Jag skulle gå i tusen bitar. Förlusten innan jag börjat, precis som innan första dagen i skolan när jag grät över att jag inte kunde multiplikationstabellen. Ingen att prata med. Alla kompisar med barn (läs två) hade det ju gått för på första försöket. Hetsgooglade. Snitt åtta månader. Inom ett år blir 80% av alla gravida om de försöker kontinuerligt. Jag hatade mig själv. Ville inte vara sån här. Ville vara mig själv, och lugn. Men detta är ju jag. Jag klarar inte att vänta, är alldeles för bortskämd med att få vad jag vill. Kan inte prata om känslor förrän efteråt. Så kom den. Mensen. Fruktansvärd PMS och nederlag. Nästa gång. Då skulle vi vara i Palma. Då skulle vi få vara själva, i lugn och ro och bara njuta. Vila efter en hektisk sommar och ta tillvara på tiden. Låta timmarna gå. Ägglossningen var fyra dagar sen. Jag googlade och kom fram till att jag säkert inte ens hade ägglossning. Den hade försvunnit. Jag är onormal. Men sen kom den såklart. och den här gången gick det. På andra försöket. Vi väntade en hel vecka innan jag kissade på stickan. Jag hade ju fått PMS även denna gången, mensen hade kommit men vips försvunnit lika snabbt. Jag vågade inte hoppas. Jag ville så himla gärna. Huvudet hade fått sig en knäpp. Inga symptom, inget illamående och inga ömma bröst. Bara en klump i magen. Av oro. Det blir säkert inget. Så kissade jag på stickan. Lät den ligga där på handfatet och gick in till sovrummet där Pontus låg på sängen och var lugn. Alltid lugn. Jag tittade på den, tittade på Pontus. Tittade tillbaka på stickan och såg två tydliga röda streck. Så tydliga att de skar genom testet. Raka som kattögon som stirrade på mig. Gravid. Eller hur var det nu? Jag tryckte stickan mot Pontus ansikte och skrek, jag är gravid! Men det kändes inte på riktigt. Det kändes på låtsas. Det släppte. Vi tittade igen, läste på innehållsförteckningen och tittade på stickan igen. Tydligt gravid. Men jag kände det inte. Vi gick ut, rakt ut i oktoberluften. Över Västerbron och över St:Eriksplan. Stannade på Kaffeverket och drack en cappuchino. Hjärtat i halsgropen. Det är nu det börjar. Jag åt ingen mer is efter det. Ingen mer citron. Bara väntade. På allt som skulle komma. De två första bilderna 16 oktober när vi fick veta. En från ateljén och en från Kaffeverket. Translation: The story about our pregnancy journey.
