Jag är uppväxt med en mamma som började varje dag med ett aerobicspass framför teven. Muskulösa amerikanska män i djupringade linnen som gjorde snabba övningar i grupp framför någon Los Angeles-pool på 80-talet och välsvarvade supermodeller med hantlar i motljus. Ska du inte vara med? brukade mamma fråga och min tonårsinstinkt sa direkt nej. Jag vill inte göra något om jag inte väljer själv. Det började redan när jag var liten. Ett tidigt minne är hur jag står vid startskottet Heden runt i Göteborg. Jag är kanske åtta år och trängs med barn i samma ålder. Jag minns inte vem som anmält mig till loppet men jag vet att mormor och morfar står och hejar vid mållinjen. Men jag kommer inte med den stora klungan, jag kommer haltandes efter allihop med en knuten hand tryckt i sidan och ångest som bara ett misslyckat barn kan ha. Det gör inget, säger de och jag förklarar att jag fick håll. Stressen över att vara snabbast hade gjort att jag spurtade första sträckan och sen höll det inte längre. Jag får en medalj ändå men den känns bara tung. Jag lägger den i en låda. I skolan var gymnastiken fruktansvärd. I mellan och högstadiet gick jag med sportiga Östermalmare och minns hur min gymnastiklärare Ann Ahlstedt (på riktigt hennes namn) frågade om jag hade astma kanske? Nej. Jag är bara riktigt dålig. I gymnasiet var man tvungen att springa tre kilometer på en bana för att få godkänt i kursen och då joggade jag in efter hon som har ett ben längre än det andra. Helt slut, efter en vecka av sömnlösa nätter. Första gången jag tog ett löpsteg i vuxen ålder hade jag bestämt mig för att tio minuter i skogen var okej. Det behövde inte vara långt och jag fick gå, men i tio minuter skulle jag springa. Helt ensam med lurar och riktigt bra skor, det var så jag började för två år sedan. Ingen har pushat, frågat eller tvingat mig att träna. Jag är inte hon som står mitt på scen i dansbyxor, sparkar högt för att jag verkligen vill visa mig duktig och ramlar rakt på ändan på uppvisningen längre. Jag är helt själv, utan publik och utan domare. Siffrorna spelar ingen roll, det är luften, endorfinerna och känslan av kontroll som driver mig framåt. Idag tränar jag 2-3 gånger i veckan på friskis & svettis. Förut sprang jag på löpband men mina vader blir helt sinnessjukt hårda och värker så nu kör jag en halvtimma på crosstrainern istället. Sen brukar jag göra hundra sit ups, för att jag gillar känslan av att vara stark i magen. På sommaren älskar jag att springa samma gamla välkända runda i skogen där jag lärde mig alltihop, helst själv. Jag kommer nog aldrig tipsa om träning, ge råd eller pusha. För jag vet att det inte funkade på mig. Och vad har jag att göra med hur andra väljer att röra på sig? För de allra flesta är det något nödvändigt ont. Men är du en av de som njuter av träning, har hittat ditt sätt och får en stund för dig själv som gör dig gott - grattis! Jag är också där nu, men det tog ett jäkla tag, och herregud vad jag fortfarande inte är något som helst gymproffs. Jag är bara en av de där tjejerna med dagens mascara kvar, djungelbrännahål i tajtsen mellan låren och podcasts i lurarna. Och det funkar för mig. Translation: About my exercise routine.
