Det allra svåraste ämnet för mig att skriva om är det som ligger närmast hjärtat. Det är som ens livs kärlek som man precis gjort slut med men det var för nyss för att kunna se tillbaka på, sköngråta till vår låt och sen slänga alla fotografier förutom ett. Prestationsångest är en grej jag levt med sen jag var liten, och som jag genom terapi (jag har gått i både egenterapi med schemainriktning och familjeterapi) börjat förstå bara lite grann är ihopkopplat till mig som människa och mer är något jag lärt mig bli lycklig, och såklart olycklig av. Det är ett nytt sår, en nylig insikt och en lång process att slippa leva efter. Jag ville alltid göra show när jag var liten. Vara den man filmar, upprepa rörelsemönster på fotografier, sätta upp cirkus och bjuda in hela vårt område med lappar med kod på stan, leka lekar med mina vänner som ibland bara ville läsa och liksom jämt ha en plan. Jag ville att det skulle finnas en idé, en dröm, ett genomförande, ett resultat. Allra helst skulle det bedömas också. Mina föräldrar har alltid varit bra på att uppskatta det knäppa. Jag minns hur jag gjorde en kylskåpsmagnet av cernitlera och de var så stolta och glada för motivet var en bit kjol och ett ben. De försökte förklara att det fina var att det bara var ett ben, och bara lite kjol och jag fattade nog inte riktigt. Sen kalkylerade jag mängder av Leonardo di Caprio-porträtt också, men kände inte riktigt samma uppskattning. Hm. Det finns bra och dåliga sätt att göra saker på, och gör man rätt får man uppskattning. Jag letade bekräftelse i de allra flesta situationer, och det som var bara för mig det var skämmigt. Detta resulterade i att jag tappade bort min jag-känsla. Slutade bry mig om vad jag verkligen ville och tänkte mest på hur saker uppfattades utifrån. Hur det såg ut, om det var snyggt, bra, riktigt och rätt. Fast jag har ju alltid haft ett jag såklart, det har alla. Jag vill fortfarande läsa upp texter högt som jag är nöjd med, gå vidare fort till nästa projekt och har höga krav på mig själv. Jag kan bli förbannad på mig själv om jag är grinig en dag på jobbet och tänka att jag ska ju vara extremt tacksam över att jag får vara där och så inser jag att jag kanske inte alls var grinig utan bara hade en helt normal dålig dag. Alla andra är ju bra dagar och jag får tusen komplimanger av alla jag möter. Varför kan inte de komplimangerna vara det sista jag tänker på innan jag somnar, varför måste jag få vargtimman? Prestationsångest och att vara hård mot sig själv är kanske inte samma sak? Om jag ska vara ärlig tycker jag nog att jag gör det mesta bra och får inte längre ångest av att prestera, jag älskar det. Men det kanske också just är det som är det farliga. Att jag får en njutning av att göra något, en idé, en dröm, genomförandet och sen berömmen. Det viktigaste i livet är ju kärleken och hälsan. Har man det har man ju allt. För mig är det också viktigt att vara ärlig, inte luras och säga det man tänker på så inte den andra känner sig dum. Det finns där inne i mitt jag. Precis som prestationen. Ångesten för det inte lika mycket. Jag ser det som en sida av mig nu, något jag får ha lite koll på och inte låta ta över. Det ska vara kul att hitta på saker och prestera. Det ska också vara kul att inte göra det. Det ska definitivt inte handla om ångest. För jag är en kreativ människa och måste få hitta på grejer och se dem bli till. Men om jag tappar bort mig själv och ser allt utifrån kommer det förgöra mig i slutändan. Man måste säga nej ibland, man måste kunna misslyckas, man måste kunna skratta åt sig själv och man måste kunna vara stolt. Inte alltid lyssna på vad andra tycker är rätt och bra utan se det med egna ögon. Jag är jäkligt bra på att måla porträtt, speciellt på Leonardo di Caprio. För det har jag övat på i många år. Men jag är också knäpp och kreativ och det ser jag inte alltid själv. Det är sånt som gör att mina vänner tycker om mig och Pontus vill vara med mig varje dag. Sånt som jag inte riktigt kan styra över. Mitt jag. Fast ibland tappar jag bort mig i prestationsångesten och det är inte så kul. Då vet jag inte längre vad jag vill och mår bra av utan lyssnar bara på en röst som vill trycka ner mig och säga att jag inte är god nog. Fast oftast tycker jag att jag gör bra saker. När jag presterar och när jag inte gör det. När jag bara släpper allt och går på känsla. About performance anxiety and wanting to be amazing at everything the whole time.
