Går och grubblar som vanligt, på detta tex: → Undrar hur det går för min ring hos silversmeden? Jag har inte hört något sen jag lämnade in den i början på mars. Men smeden sa att det skulle ta två månader och han höll tummarna att den inte skulle gå sönder under restaureringen. Smaragder, speciellt ultragamla, har ju en tendens att göra det tydligen. Jag tänker mig samtalet, det kommer ju komma oavsett. Där han berättar hur det gått. Som att det är min läkare Falken som ringer med provsvaren, fast inte lika livsavgörande dock. Men efter man väntat på dödsdom på telefon blir alla telefonsamtal från okända med grubblande röst lite mer läskiga än innan. Undrar om den har fått ny personlighet med nya större klamrar? Ska bli mysigt att ha den på mitt finger snart igen iallafall. → Jag fick en kommentar på bloggen som löd så här: "VIKTIGT meddelande från coachen! Kopiera INTE dina rutiner från stockholmslivet när du är i gotlandshuset! Det ska vara semester även för dig. Släpa inte med dig citroner med blad, gör busenkel frukost utan vare sig ditt eller datt. Skapa nya, avslappnade fritidsrutiner, kaffe på trappan, var och en gör frukost efter behag (förutom Lynn såklart, men han köper superenkel gotlandsfrukost med bara det bästa han vet och inget mer). Gotland ska vara FRI TID även för dig. Annars riskerar du att hamna i en dubbel kravsituation. Tänk på detta en stund. Kram från en som varit där, som gjort misstaget. Det blev inte bra!" Suck och pust tänkte jag. Ännu ett krav på hur jag ska vara kravlös. Det kravigaste kravet jag vet. Alla som säger åt mig att sluta fynda på loppis, för det måste vara så jobbigt, eller sluta göra det ena eller det andra så jag får vila. Pust. Vem tar hand om mitt jobb då? Vem piffar frukostar och fotar? Fast. Det är ju inte mitt jobb. Det är ju detta. Att säga att jag funderar på det här. Så komplext. Så förvirrande. Slutsats: jag är aldrig ledig. Undrar när jag var det sist? Liksom på riktigt? Måste vara 10 år sedan, innan bloggen. Minns när jag gjorde mitt vändningsförsök med Lynn och inte skrev hur det gick direkt. Folk gick i taket. Och de välmenande oroskommentarerna när jag inte bloggat på två dagar efter förlossningen. Stressen. Och sen det som verkligen skaver. Jag vill inte vara ledig på riktigt. Det ligger för långt in. Jag kan vara det en vecka i augusti kanske, när jag verkligen sjunkit in med sand mellan tårna, suckat mitt djupaste och gett upp. Lagt mig platt för livet. → Det här med bloggstrategier. Det är intressant hur vissa former blivit klassiska genom åren. "imorgon kommer jag berätta en spännande nyhet" etcetc. Hmm. Tänk om man skulle läsa dramaturgi? Skulle man bli superbloggproffs då? Allt är ju bara ett berättande av ett liv i slutändan. Den som berättar det bäst vinner. Inte den som lever mest. Och vad tycker ni om de klassiska bloggstrategierna? Är det tröttsamt? Jag känner ändå att varje gång någon skriver så blir jag orimligt taggad och längtar efter dagen de berättar. Men oftast brukar det ju vara karriärsmässiga saker som man som läsare kanske inte bryr sig så mycket om. Men ibland glimrar det ju till och något flyttar till ett hus på landet, byter liv, kastar sig ut och bjuder in till det. Då vill jag vara förvarnad, finns ju inget värre än när någon bara fasar in något nytt sakta så man knappt märker det. En bra berättare är det bästa jag vet. → Vid vår soptunna på Gotland växer ett gäng fridlysta supervackra orkidéer. Det är så typiskt, att de växer vid den fulaste platsen i hela trädgården. Vid vägen och soporna. Men så kom jag på. De dras ju dit för där är det säkert superspännande näring. Liksom lite farlig. Soptunnan är den där bad boyen man inte vill bli kär i men ändå dras mot ofrivilligt, och flockas runt. Istället för att ta en bättre plats där man får skina. → Hur vet man att någon flörtar med en? Efter tio år som gift, och de flesta jag möter vet ju att jag är gift, har jag helt tappat min kompass. Jag går runt och är förvirrad. En bekant kom fram till mig för ett tag sedan och jag kunde inte lista ut var det var som var annorlunda. Flörtade han precis med mig? Hur vet man? Det är ju inte så att det blinkas och kladdas precis, utan det är ju de där små detaljerna väl? Fast jag har tappat min kompass. Kanske var han bara trevlig och genuint intresserad av mig. Är jag ovan vid det? Typ mötte min blick. Så sorgligt i så fall. → Är det dags för terapi igen måntro? Jag har ju gått i två vändor, men då har det alltid varit i kris. Nu är det ju inte akut, men något inom mig säger ändå att terapi är det bästa man kan ge sig själv. Och jag har ju så himla mycket jag inte bearbetat. Nu kanske det är tid för det? Bena ut i skräck och läskiga framtidsdrömmar. Vad vill jag och vågar tro på? Eller är det onödigt att gräva i saker som funkar? Men vissa grejer måste man väl ändå ta hjälp av för att bearbeta bäst? Kan man vara med om otrolig sorg utan att läka i terapi? Kan livet fixa det åt en? Av tidigare terapi? Eller har jag bara blivit expert på att sopa saker under mattan för nu? Lärt mig att ibland är det bara att sluta gråta och gå vidare. Och om jag skulle gå i terapi igen, vilken sort är bäst då? Och när vet man om det hjälper eller inte? Jobbigt är det ju oavsett, och resultatet kommer långt senare. I en själv. Så svårt. Men också så lyxigt för framtida jag. → Jag kom på att jag inte kollar på Pinterest längre. Har inte sparat en bild. Tappat inspirationen? Eller bara bytt forum? Oavsett. Knäppt. Bara en dag slutade jag, utan att bestämma mig för det. Borde kanske göra det med vissa sidor jag tvångsmässigt går in på. Hatar den bittra eftersmaken det lämnar. Kan man blocka sig själv från vissa sajter? Ska fråga min framtida terapeut. → På söndag är det loppis! Äntligen. Ska bli så himla skönt att bara rensa ut allt och bli av med det. hitta nya hem till alla mina grejer. Jag kommer inte hinna ta ner allt och fota de bästa grejerna till ett blogginlägg som jag tänkte. Har helt enkelt inte tid. Lite på stories blir det nog på söndagsmorgonen för den som är sugen på att se mer. Men vintage, lite nytt, mycket prylar och porslin, Lynns gamla barnkläder, Sofias fina fina saker, Gustavs loppisfynd och sen ett gäng Ikeakassar från min syrras garderobsrens som hon donerat till loppisen blir det nog. Ska bli soligt. Nu på söndag den 28 april på min bakgård här i Blekingetäppan på söder kl 11. Alla är välkomna. Ta med egen kasse. Och just det. De som kommer på loppisen kanske märker en ny grej i mitt liv. Se där, en bloggstrategi! Jag kan ibland. Puss.
