Som bebis: Mamma har sagt att jag var en extremt söt bebis. Haha. Så söt att de bar runt mig på BB så jag blev kall (föddes 1 februari 1986, en extremt kall vinter tydligen) och hamnade i kuvös. Jag låg mest och jollrade, lät min 9 år äldre storasyster bädda ner mig i vagnen och leka med mig ute på gården. Pappa brukar ofta dra anekdoten att jag följde med till Budapest när jag var två månader typ och grät först när vi rullade in mot Partille. Jag hade inget hår fram tills jag var ett år (som en viss annan bebis jag känner), började gå när jag var 8 månader och i den vevan satte mina föräldrar mig på dagis. Jag var tydligen en väldigt "redig" bebis. Men sen bröt helvetet lös när jag fyllde fyra har mamma sagt, muahahaha. Jag minns hur jag mobbade mina dockor och lämnade de ute på gården, grät mig blå i ansiktet av grejer jag inte kom ihåg sen och var väldigt bestämd. En lurig helt enkelt. I lågstadiet: För mig var det där med kompisar och att ha en bästis viktigt redan från start minns jag. Jag hamnade alltid i knepiga situationer på dagis och lekskolan där fröknarna fick ta mig till sidan och berätta att mina kompisar tyckte att jag var klängig och på. Jag blev ofta sotis och ville vara med jämt. Jag bodde i ett radhusområde (Änggården) så man kunde lätt gå till varandra och leka. Men jag hade två kompisar som bodde i samma hus och deras gemenskap var jag så himla sotis på. I skolan var jag rädd för killarna och ville helst dansa till extrem techno på discona. Jag tror det var här ungefär som jag insåg att jag var för "tjock" för normen. Jag var också alldeles för framfusig och inte alls snäll och söt som de andra tjejerna. Jag ville ha flest luktsuddgummin och bäst bokmärkessamling. I mellanstadiet: När jag var tio år flyttade vi till Stockholm. Jag kommer ihåg att det inte var så hemskt som jag nog förväntades tycka. Jag har alltid varit extremt flexibel med var jag är, men aldrig längtat bort till nägot bättre, större. Aldrig velat resa eller bo i New York. Vi flyttade in i en stor våning på Östermalm och jag började i Hedvig Eleonora skola. Där träffade jag Alice och Sofie och Katja som blev mina bästa vänner. Jag kommer ihåg att de också tyckte jag inte fattade att man ibland vill vara två, och det var ett trauma för mig när läraren tog mig ut i korridoren och sa det framför mina kompisar. Men jag kände också för första gången att man inte behöver prestera för att vara en bra vän. Vi hängde hemma hos Alice massor med kvällar, kollade i gamla skolböcker (Alice mamma var lärare) och drömde om hångelfester och emails vi skulle skicka till den snygga killen Sebastian. Jag skaffade en hotmailadress och gick till biblioteket för att skriva kärleksmail och bjuda ut på date. Även här var jag för tidig och på. Det gick aldrig vägen. Fast jag fick iofs min första riktiga kyss i sexan. Det kan ha varit den bästa dagen i mitt liv, för det var med han som jag var kär i. Jag hade komplex för min knottriga hy, att jag inte hade smala ben perfekta för Filippa K-jeans utan fickor bak och drack min första folköl. I högstadiet: I sjunde klass började jag i den stora skolan Engelbrekt och vips var det en mycket hårdare miljö att överleva i. De coola tjejerna hade dyra Canadian Goose-jackor och kallade mig fitta i korridoren. Jag fick fler och nya kompisar, alla lyssnade på The Smiths och Kent och jag var rätt bra i skolan. Behövde inte plugga så mycket och fick bra betyg. En gång hade jag tjejmiddag hemma men egentligen hade jag fest och då hade en tjej i parallellklassen med sig massa äldre kompisar som stal min lillebrors tv-spel och låste in mig på toaletten. I min första riktiga relation: I åttan blev jag ihop med Martin som gick i nian och var bohem. Eller kommunist tror jag han kallade sig. Han bodde med sin mamma i Gamla stan och där fick alla röka inne och det blev som ett hang out. Hans kompisar kom och gick och jag flyttade nästan dit ett tag. Han lärde mig allt om musik och fick mig att börja gilla, eller kanske våga lyssna på mitt inre, sånt som var gammalt. Vi var ihop i två år och när jag började gymnasiet var jag klar med förvandlingen, redo att leka med min kreativitet och inte kär i honom längre. I gymnasiet: Jag gick teaterlinjen på Södra Latin och ville så himla gärna vara en bra skådespelare och regissör. Men det jag var bäst på var att göra mask, fundera ut kostym och spåna kreativa idéer. Mina bästisar Emmi och Kerstin och jag åkte till Paris, gick på mängder av fester och pratade aldrig med någon som inte gick i teaterlinjen. Vi visste inte vad som hände utanför vårt lilla sidohus. Jag kände mig som en kanonkula i gymnasiet, så redo att ta världen vid kulorna och bara köra. Hybris, levande och kaos. Men jag var väldigt duktig i skolan och fick alla MVG när jag tog studenten 2005. Jag har aldrig behövt läsa något två gånger för att komma ihåg det, vilket är väldigt bra när man pluggar teater. När jag flyttade hemifrån: När jag gick ut gymnasiet fick jag en livskris. Jag visste absolut inte vem jag var, hur man gjorde i den riktiga världen eller vad jag var bra på. Jag satte upp lite föreställningar med mina kompisar på olika teatrar som min pappa hjälpte oss finansiellt med. Jag började leka med min stil och blev kompis med Caroline som var 50-talspinuppa. Vi började gå ut mycket och dansade till techno på F12, Berns och Spy bar. Jag var pointer på Trädgården som låg vid Kungsbron då och bodde i en etta vid Mariatorget på 24 kvadrat. En sommar var jag på Sandras (vi kände inte varandra så bra då) landställe och där träffade jag Oskar. Vi blev ihop och flyttade ihop. Men i början på september 2007 så tog min bästis Carro livet av sig och allt kastades runt i vår vänskapskrets. Vi var 21 år och behövde förstå psykisk ohälsa och döden för första gången. Vi sa hej då till henne och alla växte upp väldigt snabbt. Annaklara, Alice, Tove och jag höll i varandra efter det som hänt, och håller fortfarande ihop fint som nära vänner. När jag började jobba: Jag började jobba redan i gymnasiet med tv och drama på SVT. Sen när jag slutat skolan blev jag värvad som programledare på ZTV och gjorde fem olika program där innan jag bytte till TV4+ som det hette då och gjorde Antikdeckarna. 2008 fick jag jobb på Beyond Retro och blev rätt snabbt PR-ansvarig där. Att få jobba med vintage och pr klickade helt rätt inom mig och jag märkte fort att jag var bra på att förklara, visa och se det snygga i gamla grejer. 2010 fick jag jobbet som liveprogramledare för Melodifestivalen på webben och åkte iväg på roadtrip i sju veckor. När jag kom tillbaka hade jag fått så mycket mersmak på att jobba med tv så jag sa upp mig och chansade att vara helt frilans. Det var fruktansvärt i början, fullt av oro om det skulle gå bra, men efter ett tag lossade allt, 2012 fick jag jobb som inredare på Äntligen Hemma och mellan 2012 och 2017 jobbade jag i princip med samma sak. Bloggen (som jag startade i dec 2008), Äntligen Hemma och mina bröllopsklänningar. Jag tyckte jag passade som programledare och älskade att jobba med mycket människor. Känslan av att vara bra på något och få beröm blev beroendeframkallande och jag passade att lära och prestera. I mina 20-someting: När jag var 20-någonting så älskade jag att jobba som en tok i veckorna och festa som en galning på helgerna. Jag minns hur jag vaknade upp bakis i min lilla etta på söder och köpte ett halvt kilo kantareller som jag smörstekte till frukost. Det summerade mitt livsnjuteri. I mina 20-någonting kände jag att jag tappade mina barndoms och tryggaste vänner. Jag breddade min vänskapskrets, satsade på karriären och ville se vad som fanns där ute och erbjöds av livet. Det gjorde mest att jag blev otrygg och olycklig, och när mina föräldrar skiljde sig runt 2011 gick jag in i ett svart hål av sorg. Det tog många år av terapi att laga mitt krossade hjärta, men 2009 träffade jag ju Pontus och 2010 gifte vi oss. Han var ett så hilma bra stöd under tiden jag var ute och flaxade efter något, som jag redan hade innan utan att förstå det. När jag blev gravid 2015 så slutade jag gå i terapi och tänkte att nu får jag vara klar med mig, nu är det dags att fokusera på att vara en bra mamma, med de verktyg jag har. När jag fyllde 30: När jag blev 30 insåg jag att jag måste ha mina nära vänner nära, så jag såg över min vänskapskrets och ganska naturligt omformades den. Jag försökte fundera på vad det är som gör mig lycklig på riktigt, när kan jag vara mig själv? En simtur och bastuprat med Annaklara, söndagsmiddag med min familj, vanlig frukost hemma med Pontus var svaret. Det behövs inte så mycket helt enkelt, men det är lätt att förlora om man fokuserar på annat. När jag fyllde 30 vad jag gravid och blev överraskningsfirad av alla mina vänner med fest på Lydmar hotell. Det var så himla fint, att få bli överraskad och inte alls vänta sig den kärleken. Så hade jag kanske inte känt i mina 20-någonting? Idag: Idag känner jag att jag hittat en fin balans med nära vänner, roligt och stimulerande och samtidigt tryggt i mitt liv. Lynn tar ju all uppmärksamhet och allt är så nytt med honom. Jag får lära mig ännu mer hur jag ska vara egofri och blir mer tacksam för varje dag när jag ser hur fort han växer upp. Samtidigt börjar den där ålderskriskänslan bubbla inom mig, för första gången i hela mitt liv! Hjälp! För börjar allt roligt ta sitt slut nu? Kommer det vara beige från och med nu? Samma lika och sen är man gammal? Hoppas inte. Pontus skrattar när jag säger så och berättar om allt spännande vi ska göra och hur himla mycket liv och kaos som är kvar, säkerligen. Det känns skönt, för tråkigt är ju det värsta någonsin tycker jag. Imorgon: När jag var liten drömde jag om att vara regissör med ett glas rött i en mjuk fåtölj på landet. Sitta där och lyssna på musik, vara aktad och ärad och kreativ. Peka med hela handen och mest vara ledig. Ha en man och kids med egna kids och kanske ett hus på Rivieran där jag och mina vänner sen nästan hela livet tillbaka kan åka och dricka bubbel bakom stora solglasögon. Det finns mycket kvar att göra helt klart, många drömmar som kan slå in. Under tiden får man göra som de säger, och fokusera på nuet. Idag är en helt vanlig måndag, men inget fel på såna. De behövs för att det andra ska skina. ✭
