Det var sista kvällen på Metropolis. Helgen före hade slutat i katastrof och jag ville så gärna ha revansch. Då hade jag stått utanför staketet och gråtropat efter megasnygga Torsten som jag varit ihop med sen innan sommaren men nog var det slut redan vid Hutsfred. Han gillade tjejer med kort hår och jag hade flätor hela vägen ner till midjan. Det var inte mitt riktiga hår. Såklart. Men han var inte brunhårig egentligen heller så det gick jämnt ut. Jag hade hittat hans hårfärgningskit i duschen. En kväll efter att vi druckit dubbla espressos och lyssnat på the Hidden Cameras och han somnade när vi låg. Nu gällde det iallafall. Det var stängningskvällen och ingen fredag före denna spelade någon roll. Varje helg hade jag vunnit introquiz, hånglat med framtida poddare på dansgolvet och alltid gått fort förbi den långa kön. Ägde stället. Jag kände ju Kornel, Sebastian, Jakob och alla de andra som var viktiga att vara nära på natten. Men ikväll var det annorlunda. Kön ringlade sig bort lång förbi helikopterplattan och vi hann bli fulla när vi väntade på vår tur. Törley direkt ur flaskan med benen som dinglade ner från Riddarholmskajen. Vakten hade ritat en stor svart siffra med markeringspenna på min hand. 181. Efter några timmar var det dags och jag gick fram till killen i dörren. Då hände det som absolut inte fick hända och som jag var helt oförberedd på. Han frågade om leg. Men. Jag har ju varit här varje helg sen för evigt? Spelade ingen roll. Jag såg Alice och de andra glida in med Sebastian och kvar stod jag i min svarta basker och tjocka eyeliner. Jag försökte tänka men det kändes som att allt var på låtsas. Jag kommer aldrig kunna vara med när de pratar om sista kvällen. Kommer jag inte in nu kommer jag för alltid vara utanför. Så jag slängde in mobilen under de röda repen och ropade efter att jag var tvungen att hämta den. Vakten tog ett stadigt grepp om mig och ledde ut mig. Jag fick inte komma in. Det var bara att ge upp. På väg mot Slussen kom jag på en sak. Just det. Ikväll var det Vänner & bekanta på Kolingsborg. Alla som inte skulle till Mettan skulle dit. Jag kissade mellan två bilar och fick hålla i mig för att inte ramla. Med bestämda steg klev jag rakt in på Kolingsborg. Här skulle det inte ta stopp. I kassan ville de ha 250kr vilket jag tyckte var oförskämt dyrt men det fanns inget utrymme för tvekan för då skulle de säkert kasta ut mig eller se hur full jag var så jag plockade snabbt fram pengarna och klev in. In mot baren, fort beställa en öl, snabbt dricka den och så tittade jag ut över det stora dansgolvet och såg alla gamlingar i prydliga frisyrer och handväskor som stod med förvånad blick och tittade på mig. Jag hade precis betalat årsavgift på Kolingsborgs bingo-kväll.
