Det började med min allra första kärlek. Jag hade precis flyttat till Stockholm och började fyran i en ny skola i en större del av stan. I Göteborg hade jag mest hängt med mina radhuskompisar men nu befann jag mig på Östermalm i Stockholm, och det kändes som en social savann i jämförelse. Jag tror jag blev kär i honom allra första gången jag såg honom. Det brukar bli så för mig, iallafall går det redigt fort att falla. Han var lite mognare än de andra killarna i klassen och hade riktiga kindben, axlar och muskler. Han såg ut som en sån där som alla tjejer är kära i i de där romantiska komedierna vi tittade på. Hunken med ledsna ögon som är den snälla och blir kär i den alternativa tjejen. Jag försökte få honom på fall hela mellanstadiet. Min bästis visste precis vad man skulle säga för att killarna skulle tycka man var ”skön” och hänga med en på rasterna, men jag hade ingen koll på mina ord. Jag var så himla långsam och nervös, tänkte att det handlar väl ändå mest om utseende och satte på mig små linnen som skulle visa mina annalkande bröst. Jag gick på discon och hoppades att han skulle vara där, hånglade med hans kompis för att det var ju nära iallafall och sen befann jag mig till slut hemma hos honom på en film och sen sanning och konsekvens. Vi snurrar flaskan, den landar på honom. Sanning eller konka, säger min bästis. Sanning säger han. Vem här inne är du mest kär i? Hjärtat bultar och vill sprängas i tusen bitar. Elsa svarar han, men tittar nog inte mig i ögonen. Där ser jag min chans och dagen efter ljuger jag och säger att jag glömt något där hemma kvällen inne för att få komma dit själv och så sitter vi på hans pojkrumssäng och lyssnar på Jessica Simpson. Jag lutar mig fram mot honom, han lutar sig mot mig, sen kysser vi varandra, till hitten och så tar han på ett av mina bröst över t-shirten. Jag vet inte hur länge det varar men exakt efter det är klart tackar jag för mig och springer ut på gatan och ställer mig i en port och skriker. Jag har dagboken från den här tiden kvar. Det får plats cirka två bokstäver per sida. Dagen efter sitter vi i klassrummet. Han låtsas inte om att jag finns, han skrattar vidare med sina kompisar och min bästis och jag skapar ett hotmailkonto till mig så jag ska kunna skicka ett mail. Vi funderar länge vad det ska stå i subject-field och bestämmer oss till sist för ”Here’s my kitty cat, it’s all that.” från en låt vi gillar och sen frågar jag om han vill hitta på något snart. Jag tror vi ägnade en hel eftermiddag bara åt att komponera det där mailet. Dagen efter det, inget svar, har vi träslöjd och jag löder en grafittitag i en bit trä för att jag vet att han gillar street-saker och så knackar jag honom på axeln på nästa lektion. Här, den är till dig! Tack säger han men inget mer. Efter skolan ringer jag honom från numret jag hittar på klasslistan. Han svarar. Hej det är Elsa. Hej, jag hör att han inte är exalterad. Skulle du vilja gå på bio med mig imorgon? Åh, det hade varit trevligt men jag kan inte. Ok, hejdå. Det blir helg och det blir måndag igen. Han sitter alltid längst fram med sina kompisar och jag längst bak. Han vänder sig inte om en endaste gång för att titta på mig. Sen kommer mailet, svaret på my kittycat. Elsa. Jag ångrar allt som hände den där dagen. Förlåt. Hoppas du inte blir för ledsen. Jag vill inte gå på bio. Efter detta låter jag honom ta mig på brösten på syslöjden, blir kompis med tjejen i högstadiet som han gillar, fuskar med lottningen i vem som ska sitta i vilken bänkfyra så jag ska få sitta med honom och gör allt för att han ska tycka om mig. Han faller aldrig, jag blir aldrig hans tjej. När jag sen börjar högstadiet blir jag ihop med min första riktiga kille. Vi träffades på ett helt annat sätt och är ihop i flera år. Det är också jag som gör slut, det var aldrig svårt, det fanns inget spel. Jag träffade nästa och han var knepigare. Vi dejtade och ville vara vuxna, men jag kände att jag var tvungen att hålla tillbaka för att inte skrämma honom med hela mig. Jag ville så mycket, prata kärlek, framtid, trygghet och sen dra. När vi gjort slut kunde jag inte släppa taget. Låg alltid med killar sen ett långt tag, gick på promenader och tittade med sorgsna ögon. Sen blev jag vuxen och träffade killar ute eller genom kompisar. Jag gick in på facebooksidor och scrollade bilder, skickade sms och var aldrig svår. Vill du gå hem? Ska vi byta nummer? Jag har alltid jagat kärleken, den där ljuva smärtsamma underbara kärleken. Den där tvåsamheten och teamet mina föräldrar hade, den där känslan av att kunna ringa när man vill, säga som det är och slippa hela fasen innan man vet. De där veckorna man minns. De där veckorna när man sitter på golvet framför en oavfrostad frys med en uppskuren tumme och lyssnar på världens bästa låt på repeat och gråter för han man aldrig trodde man skulle bli kär i visar sig vara den man tänker på konstant för han kysste en och sen var det inget mer och det går ju bara inte att lämna en så! Jag har fallit för killar som bara vill vara kompisar, bara gå hem några gånger eller vill komma över någon annan. Jag föll för dem allihop. Jag kunde inte hjälpa det, kunde inte hålla tillbaka. Varför ska det vara så svårt, det handlar ju bara om lite hederligt tålamod? Jag saknar inte att vara singel. Nu har jag hittat mannen i mitt liv. (det tog två minuter så var jag fast, såklart). Men ibland vaknar jag upp svettig från en dröm efter att ha känt den där känslan av att vara urkass på spelet, veta längst inne att han nog inte vill ha en men ändå inte puttar helbort. Som idag. Då är det bara att skriva av sig, och längta efter att få klappa någon som är där, som skickar mail och frågar om bio men som innerst inne vet att han inte vill. About sucking at the game, looking for love and always knowing they aren't as in love as you are.
