När jag var liten åkte vi aldrig någonstans på somrarna. Inte på vintrarna heller. Jag har åkt skidor en gång och det är frågan om jag någonsin kommer göra det igen. Vi tillbringade hela somrarna på vårt landställe på Gladö. I ett liten 40-talstorp med sjötomt och kompisar i husen bredvid. Från skolavslutning till skolstart, varje år. En gång åkte vi till Kanarieöarna men det minns jag mest som en bråkresa. Mamma och pappa tjafsade, jag slog ut halva mina framtänder, huset var fullt av myror och kackerlackor och mitt i natten smet en hemlös katt in och gömde sig under täcket i mina föräldrars säng. Pappa är pälsallergiker. De hatade att semestra, jobbade helst hela tiden och det gamla dasset på landet blev målarbod för pappa. Fast mest minns jag hur han släpade ut de stora tavlorna på gräsmattan. Mosaikbitarna blandades med småstenen i grusgången. Sigge och jag lekte skattjakt med dem. Jag saknade ingenting, jag tyckte det var underbart. Fast jag önskade att vi var lite mer som Jeanette och hennes mamma, som hade oliv på pinne på fredagarna och åt Marabouchoklad 200g när det var mysdags. Vi mös aldrig. Det skulle vara likasamma helst jämt. Vilken himla lyx egentligen. Jag undrar om jag kommer göra detsamma i vår familj? Nu har vi ju ett Gotlandshus och inga semestrar planerade framöver. Jag ser bloggkollegor doppa tårna i den Mexikanska sanden, upptäcka fjärran platser, drömma om Tokyo, men här sitter jag och drömmer om ett samma lika livet ut. Eller nej. Nu ljuger jag. För det finns en plats som jag gärna åker till, så ofta jag kan och helst igår. Norra Italien och Södra Frankrike. Där nunnor äter lunchlåda under ett träd vid motorvägen. Där citronerna hänger i klasar, frukosten består av bär och vattnet är klart och milslångt. Runda bord och skrynkliga dukar. Stråhattar och svettpärlor. Solbrända vänner som spelar kort och pastamiddagar. Det som inspirerar mig mest just nu är allt härifrån. Mentaliteten, känslan av att vara många tillsammans. Husen, inredningen, maten, vinerna, ja allt. Jag vill fylla mitt hem med enorma terracottafat och rustika hörnskåp. Torkade blommor och mönstrade dukar. Allt känns så härligt. Kanske för att det är långt borta från ett marskallt Stockholm? Men varför vill jag inte upptäcka världen? Varför vill jag inte ligga och låta tiden rinna bort på en strand? Räkna höghus i en stad? Bo några månader i USA, tågluffa i asien? Jag vill bara sitta i en korgstol med en filt i knät och dricka rödvin. Med tjugo av mina närmaste personer som springer runt och fäktar med händerna i ett samtal. Kanske inte så bara ändå. Behöver man mer? Hur funkar ni? Vill ni se hela världen? Får ni ångest av att tillbringa livet på samma plats, eller ser ni det som en lyx att vara rotad? Och angående miljöaspekten. Tänker ni aktivt på den när ni reser, för det är ju lätt att vilja ta tillvara på jordens resurser och låta våra barn få en värld full av träd och is. Men hur funkar det i praktiken?
