Jag har de röda skinnstövlarna på mig. De som mamma älskar fastän de ser ut som horstövlar. Troligtvis för att de är så 70-taliga. Hennes prime years. Allt som påminner henne om det är väl bra i hennes ögon. - Du har så konstig stil. - Japp. - De där stövlarna alltså. - Jag säger inte stövlar utan stövlar, det är det enda av Göteborg jag har kvar. Om jag inte blir arg, då kan Göteborskan verkligen komma fram. Vi står vid en stenmur i Observatorielunden och jag vet att det är slutet. Jag har förberett mig länge för den här stunden. Det är nu det händer. Fast jag vill egentligen bara kyssa honom. Det skulle kunna vara som vår första kyss. Jag kan inte ens minnas hur det känns, eller smakar. Det är helt främmande. - Jag tror inte jag kan vara med dig längre. säger jag och han hoppar upp på muren och dinglar med sina jeansben. Det finns inte tillräckligt med bra saker. Vi säger inte så mycket mer. Han säger ju aldrig någonting när det är viktigt. Då är han knäpptyst och tittar bara på mig med sina isblå gigantiska ögon. Han behöver ändå inte säga nåt, för det är jag som pratar. Jag som måste bestämma mig. Jag bestämmer att det är slut nu. Jag orkar inte mer. Jag väljer mina röda skinnstövlar och kommer aldrig bli en bandana och löst knutna sneakers-tjej. På vägen hem gråter jag hela vägen. Inte för att vi gjorde slut för jag vågade aldrig fråga om vi ens var ihop utan för att jag var så modig, hade förberett mig och sen vågade göra det. Allt händer hos mig. Det är bara jag i den här relationen. Han säger bara korta små saker som ”du har så konstig stil” och jag säger allt det viktiga. Jag stapplar hem i mina röda stövlar och ställer dem i hallen. Ska jag säga något till mamma? Gråta ut på hennes axel? Hon ligger där i soffan framför teven och vilar. Nej hon kommer aldrig förstå. Hon kommer inte ens fatta vem jag pratar om. Translation: The third time it ended with a boyfriend. Click on the picture for source. Läs också: Första gången det tog slut & Andra gången det tog slut
