Det var den 13 april 2012 och jag hade haft ångest i nästan ett helt år. Efter att jag sa upp mig på mitt fasta jobb hade inget gått som jag tänkt. Eller, jag hade inte tänkt alls och det kom ikapp mig. Emma och jag skaffade kontor ihop på Gotlandsgatan och där skulle vi skapa våra egna företag. Jag satt med tom mailinkorg och tyst telefon och kände hur oron bubblade upp i maggropen. Vad har jag gett mig in på? Jag klarar för helvete inte av att försörja mig på det här? Vad är det ens jag gör? Jag visste bara att jag inte ville slita på någon annans ställe längre, få en chans att utvecklas och bli den där vintageprofilen jag skrivit ner på ett papper att jag drömde om och gömt till senare. Men så satt jag där. Väntade på samtalet om nästa stora jobb och tackade ja till att klä en gran på ett hotell. Minns hur jag tog hela arbetsdagar till att gå i affärer och leta material till den grejen. Fotade lite skyltfönster och skrev kryptiska meningar om "nästa stora projekt". Tomheten i hjärtat av att vakna upp och veckans uppgift är att leta leksakspistoler på stan. Blogga om hur busy och viktig jag är som människa, inte kunna släppa garden, inte visa att jag är rädd. Så mycket stolthet och ångest på samma gång. Sen ringde telefonen. Jag skulle få jobb på Äntligen Hemma. Jag skulle få ett tv-jobb, ett riktigt. Kanske världens bästa jobb. Min magknut vecklades ut, jag kunde andas igen och kände mig uppfylld. Gick på plåtning för Damernas värld och sken. Ägde golvet, upp med fötterna i luften, skarp blick och en jävla närvaro. Jag är pinuppan alla älskar, jag är gudinnan med världens bästa jobb, jag är viktig, jag är stark. Tack och bock för fin bild, sen går jag hem. Får en snabb tanke. Kanske håller inte den här känslan? Kanske måste jag öva på det där med att känna mig tillräcklig även utan viktiga jobb att outa på bloggen? Kanske jag är värdefull och bra ändå? Nej. Fort bort med det och stolta steg mot ateljén. Här sitter jag, modig, stark och så himla nära kanten, och flörtar med kameran. About not learning I'm worth something even when I'm not achiving something. The value of just beeing me.
