Det är sommar och jag vaknar upp i randiga sängkläder i Bandhagen där vi bott sen 1 juni. Mira ligger och snusar vid fotänden och jag drar på mig en ljusrosa bomullsklänning som brukade vara vit och låter håret vara olockat som det varit länge nu. Det är ju ändå inte lönt. Vi ligger i sängen hela tiden och håret kryper upp i nacken, kortare och kortare, medan det slits. Vi tar tunnelbanan in till stan, drar en vit resväska med oss över nya gator och in på en innergård där det fanns ett bageri förr i tiden. En stor bild på alla som brukade jobba där hänger i svartvitt över hela stenvggen. Två trappor upp sätter jag nycklarna i låset och vrider om. Det är nästan helt tomt där inne. Jag hänger handdukar på krok och ställer resväskan vid sängen där de sju stora svarta plastsäckarna från saneringen redan står uppradade som present. Tunna kemtvättsgalgar och stark doft pyser ur dem och jag öppnar fönstret på vid gavel och låter sommaren komma in i vår låtsaslägenhet på Bondegatan vi får ha till september. Ner sen bland lakanen och så hångel där man råkar kyssa tänder mest för att han ler. Vi går ut på gatan. De stora svarta plastsäckarna är borta ur minnet nu och jag föreslår att vi ska äta yoghurtglass i Nytorgsparken, upptäcka våra nya kvarter. Min lägenhet har nämligen brunnit upp. Det slår mig på vägen till parken. Min lägenhet har brunnit upp och jag är ändå lycklig. A post about when you're in love, nothing can touch you.
