Jag fick ett önskemål från en ny läsare att berätta lite mer om min stilresa så det tänkte jag göra nu. Min mamma klädde ofta mig och min syster i vintagekläder när vi var små, så intresset för äldre kläder fick jag väl med modersmjölken som man säger. Det mesta var gammalt i vårt liv, hemmen, inredningen, kläderna och livsstilen. Mamma lagade vegetarisk mat åt oss, vi åkte till en källa och hämtade dricksvatten och så reste vi aldrig utan hängde mest hemma eller i vår stuga i Gladö kvarn. Det mesta i min uppväxt handlade om mina föräldrars konstnärsskap. Jag fick lära mig tidigt att det estetiska kommer ur konstnärlighet och kreativitet och här poserar jag vid pappas stora lokatt i mosaik med en jacka fyndad från Uff och en rosett i håret som jag minns att mamma gjorde av rött tyg hon hittade i linneskåpet. Fotot var till en affisch för pappas utställning i Helsingfors. Även min farmor, Oma, klädde upp och ut mig när jag var liten. Hennes barndom var väldigt svår eftersom hon växte upp som krigsbarn i Tyskland och jag antar att hon ville känna på hur det var att leva lite genom ett barn som såg ut som hon men hade helt andra förutsättningar i livet. Här är jag klädd i klassisk tysk skolstartsklänning och frisyr. När jag själv började intressera mig av kläder ville jag såklart vara mer som alla andra. Min familj och våra vänner De Geers åkte till Italien och med på resan var en tjej som hette Fatima som hade noppade ögonbryn och mer romantiska klänningar som jag blev väldigt inspirerad av. I skolan hade de flesta låga jeans från Filippa K och båtringade tröjor från DoRose så det ville jag också ha i högstadiet. När jag sen började gymnasiet återupptäckte jag vintage och eftersom jag gick teaterlinjen på Södra latin fanns det massor att upptäcka inom kostym och leka med kläder. På min student bar jag en ljusgrön underklädesklänning som jag köpt i Paris. Och ja, min studentskylt gjorde mamma och pappa av ett Lennart Nilsson-foto med idén av att jag skulle ha den yngsta bilden. När jag var i 20-årsåldern fortsatte min kärlek till vintage och den dramatiska romantiska stilen. Jag hade ofta underklädesklänningar på mig och vintageblusar i vitt till jeansen. Små cardigans som Andrea och jag fyndade på loppis. När jag började jobba som pointer på Trädgården var briefen från Jakob Grandin att vi som stod i dörren skulle vara festligt uppklädda så då tog jag fram lite mer färgstarka kläder. Jag var ofta ute och då var det extra kul att ha något som stack ut och syntes genom röken på dansgolvet. Jag klippte mig, blonderade håret och började vrida upp det teatrala mer. En dag när det blonda håret var så sprött att det höll på att gå av bestämde jag mig för att bli rödhårig. Jag minns hur det gick till, jag bara promenerade förbi en frisörsalong på Gamla Brogatan med drop in, bestämde mig och kom ut rödhårig en dag. Det var inte så viktigt då, jag bara körde. Så det blev min stil. Det röda håret passade bra med röda läppar så det hade jag ofta. När jag var 25 blev jag värvad som programledare till Äntligen Hemma och de älskade den tydliga vintagestilen med de starka färgerna så det fortsatte jag eftersom jag fick så mycket pepp från folk. Vintageklänningarna hängde med, det här är 2011. 2013. 2014. och i augusti 2015 blev jag blond igen. Inte lika blond som tidigare utan planen var att försöka hitta tillbaka till mig själv lite mer efter så många år av att känna mig som en karaktär. Dessutom hade Pontus och jag bestämt att vi skulle börja bilda familj, och då ville jag känna mig så nära mig själv som det går. 2017 träffade jag Sofia och de följande åren hände något med min stil. Jag var småbarnsförälder och Äntligen Hemma hade lagt ner. Jag var inte lika intresserad av att vara en seriefigur och började fundera mycket på vem jag var där under alla lager jag skapat för att pleasea andra, från tidig ålder. Jag bar fortfarande vintage, men klädde mig inte lika färgstarkt. Mitt vinterhår och den vita eyelinern. 2020 kom pandemin och jag mådde verkligen inte bra. Det hade hänt många livsomvälvande saker de senaste åren, med sjukdom, föräldraskap och covid. Jag började gå i terapi som riktade in sig enbart på min cancer och känslorna jag levde med efter den och någonstans här bestämde jag mig för att försöka hitta tillbaka till mig själv, på riktigt. Det tog lång tid och under tiden tyckte jag att det var svårt att fotas, klä mig och vara glad på bild, men samtidigt skönt med något som varje dag kräver att man håller sig över ytan. Jag gick klart terapin och fick rådet att börja träna mer för min ångest och även fokusera mer generellt på mitt välmående och mindre på prestation och andras bild av mig. Sommaren 2022 sprang jag nästan varje dag och började träna styrka vilket gjorde massa bra saker för mig både mentalt och fysiskt. I samma veva testade jag en kjol som kändes som att den låste upp en ny stil. En vardagsuniform där jag inte behöver tänka på kläder som något kreativt jag visar upp på bild utan som något som finns där för mig varje dag i mitt liv och vardag. Bomullströja och ullkjol, det blev hur jag klädde mig när jag la all min kreativa kraft i det jag tänkte och gjorde istället för i min look. Att få kliva in i någonting och sen jobba. Som att skapa världar på Carl Larsson-gården till vår bok. Vintage är fortfarande en del av min garderob, men det är mer mitt jobb än mitt uttryck. Här är en klänning från 1930-talet som jag älskar och burit i flera år nu, tillsammans med en korgväska, också en klassiker i min garderob. Alltid vintage på ELLE-galan, för då är jag objektet och inte kreatören om det makes sense? Men oftast sitter jag här i ateljén och jobbar med min vintage, fast är klädd i helt vanliga kläder som jag är bekväm i och som funkar i mitt liv och min arbetsdag. En bomullströja och en bomullskjol. Kanske ingen otrolig stil, men det känns som att den är ett resultat av att jag hittat hem och kan vara mig själv. 💗
