Kanske tre gånger om dagen tänker jag på att inte räcka till. Inte göra tillräckligt personliga, viktiga och översiktliga blogginlägg, inte göra tillräckligt mycket i mina jobb för att vara professionell och inte svara på tillräckligt många viktiga mail. Känna hur orden jag försöker lära mig på datorn bara åker in i ena örat och ut som musik genom en tratt ur det andra, som bakgrundsmusik. Jag övar och övar på att alltid vara i tid och förberedd men så står man där vips med kritiken i ansiktet och känslan av fel sköljer över en. Fel kläder på en modefest, fel synvinkel i ett blogginlägg och fel fel fel. När jag var liten vägrade jag gå till skolan en dag. Ingen visste varför. Jag grät mig rödögd och till slut kom det fram att jag skulle lära mig multiplikationstabellen den dagen, och jag hulkade fram mellan tårarna att den kunde jag ju inte! Ingenstans kunde jag förstå att det var precis det som var meningen, men jag var ju absolut tvungen att redan kunna allt jag gjorde och aldrig aldrig göra fel. Till slut började jag få guldstjärnor som klistermärken på min och min lillebrors våningsänggavel varje gång jag gjorde något fel. Vilken fröken duktig va. Det värsta som kan hända är att någon överraskar mig med att tex knacka på dörren hemma. Jag står naken med kläder på och bara kämpar för att visa kärlek och kontroll. Det varmaste jag vet är när andra människor vågar släppa in mig i deras utrymme, då kan jag somna på plats som en katt av trygghet. Om jag någonsin får det att se ut som att jag är perfekt så har jag bara övat i många år på att försöka se det så. Vardagen är jag helt ointresserad av så den finns det inget av hos mig, jag ser den helst inte iallafall. När jag säger att allt är som solsken kanske jag helst av allt vill skrika ut att det är mörka moln men det går inte. Då behöver jag gömma mig under täcket, krama Mira hårt, äta fiskbullar ur burken och ringa Alice/Tove/Ak/Andrea osv. Men någon dag kanske jag växer, vågar använda mig av er som stöd, för just nu är det mycket som gör ont och jag vet att ni är bäst i universum på att trösta. Tills dess kan vi ju titta på de här fina bilderna med moln och badskumstår och cigaretter i sängen och trattkatt och jordgubbsarm och sälar och nycklar och låtsas att jag öppnat mig. För jag vill. Puss. click on image for source. I really wish I could tell you everything that's going on in my head right now. I'm really in a bad place at the moment. I'm solving this with good friends, warm cat, nice vintage dress shopping and dreams of sometime be able to talk to you. Lets just looka at these amazing pics instead for now.
