Ett önskeinlägg kommer lastat! En av de saker som många brottas med, även jag, är hur man ska göra när en vänskap inte längre funkar. Det kan vara många saker som skär sig. Kanske tävlar man för mycket med varandra och då är det verkligen svårt att se det destruktiva tycker jag. Det blir så viktigt att inte visa sig svag så man tappar sin egen personlighet för att "vinna". Ett tecken på att man tävlar för mycket med en vän är att man hör sig själv säga det till andra vänner. Man lättar sitt hjärta och har svårt att ta upp det med den kompisen som det gäller. För det skulle vara att visa sig svag. Men när den kompisen vips visar sig svag känner man sig ju närmare varandra, så varför är det då så svårt att göra det själv ibland? Vad är vi rädda för? Kanske är tävligsvänskapen den som enklast går att rädda ändå, just för att den enda lösningen är att ge sig. Sluta tävla, visa sig svag och börja om från början. Där bakom instinkten i att jämföra sig kan en underbar vänskap bo, och jag tror att just de vänskaperna faktiskt går att rädda. Vad tror ni? Den typen av vänskap som däremot är svår tänkte jag berätta om med en egen erfarenhet. Jag kommer inte gå in på namn och detaljer såklart av respekt och egentligen är det något som vi båda är skyldiga till, eller oskyldiga till. Det är vänskapen som blir destruktiv för att man glider ifrån varandra. Jag tänker på det en del nu som vuxen med egen familj, att när jag var yngre var det så enkelt att vara vänner med vem som helst. Det räckte med ett gemensamt intresse. Våra bakgrunder och erfarenheter kunde vara vilt skilda, men i intresset och passionen för något kunde vänskapen växa sig otroligt stark. Sen när livet pågår och man är med om stora saker verkar det som att vi mer och mer lutar oss mot det vi kommer ifrån och där i kan det skära sig med en vän. Jag har en väldigt trygg uppväxt utan missbruk men med andra problem såklart, det har ju de allra flesta. I en vänskap där livet sätts på prov och man kommer från olika platser verkar det enklare att luta sig mot det som är tryggt även om det är ett missbruk eller ett destruktivt beteende. Det är så svårt att hjälpa till där som vän tycker jag. Speciellt när det till slut landar i om man själv ska bli en del av det destruktiva livet eller bryta sig loss. Var går gränsen mellan att rädda vänskapen, rädda vännen eller rädda sig själv? Har ni liknande erfarenheter? Jag bröt mig loss för att jag var rädd för mitt liv i en viss situation och kände mig helt skyddslös. Min vän reagerade inte på min desperation, det var slutet för oss. Vänskap är att kastas in och ut ur bubblan man lever i tillsammans. När jag var 21 tog min bästa vän Caroline sitt liv. Vi vänner stod där mitt i kaoset och hade svårt att greppa vad vi precis varit med om. Vi alla var ju samma. Dansade till samma låtar på Debaser, drack samma veckans öl på Carmen, var i samma djupa långa samtal i hennes säng i Älvsjö. Blekte och lockade varandras hår. Men vi kom från olika bakgrunder. Det Caroline sett som ung hade ingen av oss andra sett. Det var så svårt att förstå som 21. Det är vackert att vara vän på det renaste vis, men det är också smärtsamt. Varför fick jag inte hjälpa till? Varför ringde hon inte mig? Varför gjorde hon så här mot alla oss som måste vara kvar här och sörja henne? Att göra slut med en vän är kanske det svåraste man kan göra. Vem ska trösta en? De vännerna som fortfarande är kompis med den personen eller de som inte kände hen? Den man är ihop med som bara sett en liten del av vänskapen? Mamma och pappa? Det är väldigt ensamt, mer ensamt än att göra slut med en person man är ihop med. För där finns ju vännerna. Jag har bara gjort slut med en vän en gång och då lät jag det glida ut i sanden. Vi båda gjorde det. Det var över för oss. Jag kan såklart sörja det men tänker att det finns hopp och kärlek i allt, och förståelse. För man kan hitta tillbaka till varandra, när det finns luft och tid har gått. Eller så gör man det inte och då är det också okej. Att säga hej då till en vän kräver verkligen styrka. Men det är också ett sätt att välja sig själv före en relation som inte fungerar. Det är också att visa kärlek och respekt. I slutändan måste man ju vara sann mot sig själv och de vänner man vet känns rätt i magen. Det finns ju inget vackrare än vänskap, det känns dessutom som en viktig feministisk handling att ha bra vänner genom livet. Att det då kan gå dåligt är kanske inte så konstigt och inget att slå sig själv över. Allt som är viktigt är svårt. Och vackert när det är rätt. ♡ Har ni behövs göra slut med en vän någon gång? hur har ni resonerat då? Gick det bra? Har någon vän gjort slut med er? Hur kändes det?
