Jag fick en fråga av Anna som jag tycker är så intressant och som jag gärna vill skriva lite mer om och prata vidare med er. Så här löd den: "Hej Elsa! Jag är gravid med vårt första barn (en pojke) och många tankar snurrar i huvudet om hur man uppfostrar honom till en bra mjuk och snäll person. Du kanske redan har skrivit något inlägg om detta kring era tankar och hur ni resonerade med Lynn? Jag är rädd att omgivningen kommer att ha så mycket påverkan oavsett vad vi gör. Känns redan som att mor- och farföräldrar börjar prata om det stereotypiska."Först, grattis till bebis, så mysigt! Angående att uppfostra Lynn till en mjuk person så skulle jag säga att ja, det tänker jag på hela tiden. Att få en pojke är så mysigt, men som du säger så finns det massa stereotypa bilder av hur en pojke förväntas vara och hur man antar att han ska reagera eller vilket typ av stöd han behöver. Jag har från start tänkt att en bebis är en bebis och när Lynn var tillräckligt gammal att börja välja själv så rörde han sig mot mer klassiska pojkleksaker. Det är såklart fritt fram och viktigt för en person att få följa sitt inre och leka med de attributen man gillar. En grej jag upptäckt under åren som förälder och som jag tycker är fascinerande är att det finns familjer där det anses vara coolt att leda barnen in i vuxenvärlden tidigt. Att Lynn hade leggings i fler år och inte bara när han kröp vet jag tex att vissa reagerade på. Man ska ju ha jeans när man är en riktig pojke, och liten skjorta! Jag tycker inte att små barn behöver vara små vuxna utan tror att det finns något njutbart i att hjärnan hinner med kroppen i den typen av uttryck. Att det finns någon form av underliggande press i vissa storkille-grejer som man kanske inte mentalt hunnit med. Om jag ska vara ärlig så tror jag nog generellt på att inte föra barn framåt alls särskilt mycket utan låta barn vara de som frigör sig och går vidare. De får själva visa vilket håll de vill gå och när. Då finns man där och hejar på.Jag tänker mycket på min pappa som tutade i oss hela barndomen att man hellre ska vara en tönt än en cooling, det blir mycket roligare i längden. Det viktigaste är att göra saker man älskar, utforska, hitta "sin grej" istället för att lägga tid och kraft på vad andra ska tycka och hur man borde vara. Att ge mycket kärlek är en självklarhet för mig. Jag är otroligt fysisk och säger att jag älskar Lynn varje dag. Jag tror att det är viktigt att man som förälder är sig själv och jag är sån som person. Jag tänker på en grej som barnpsykologen Louise Hallin sa i en podd en gång. Barn ska vilja släppa taget och gå vidare. Det är vårt jobb som föräldrar att ge en så härlig, trygg och mysig grund att de själva ska vilja röra sig ut och iväg. Det tänker jag gäller från start. Samtidigt som det behöver finnas en öppenhet för att ens barn väljer en helt annan väg än en själv eller vad man hade föredragit. Precis som att barn behöver känna att det är fritt att ställa frågor kan vi föräldrar få vara nyfikna på våra barn, inte bara leda dom. Trygghet och stabilitet tillsammans med frihet och kreativitet. Det är nyckeln tror jag. Ni vet ju var jag står i telefon-frågan också. Jag tycker att det är fint om barn får vara just barn i den värld som skapas dom emellan så länge det går och är helt säker på att mjukhet uppstår när man upplever olika situationer, känslor och utmaningar i en trygg miljö som man förstår. Det allra viktigaste är att inte tänka på hur andra ser på ens familj. Ni är er alldeles egna familj och det kommer bli bäst om dina inre tankar tillsammans med dina erfarenheter får vara det som styr föräldraskapet. Att försöka pleasea sina släktingar med sitt barn kommer inte funka i längden. De kommer ha åsikter kring allt ändå, så är det. Det viktigaste är att ni börjar bygga er egen familj nu och den ska vara stark och trygg. Tydlig för er pojke. Det är det viktigaste tror jag! Sen finns ju andra saker som också gör skillnad. Starka anknytningar med manliga förebilder som inte är barnets pappa, egentid, uppmuntra egenskaper som visar sig tidigt. Lynn älskar tex att måla och är ganska bra på det, därför är det en plats där han kan få skina för sig själv och vara kreativ och leka. Där styr han. Det är en identitetssymbol mycket starkare än sociala medier, rätt tröja eller cool frisyr. Att hjälpa till att bygga upp en stark självkänsla är vårt jobb som föräldrar. Men också att vara öppen för att det kan bli en stereotypisk pojke även om vi ger valmöjligheter. Det är så mycket vi inte kan styra över, och det är som det ska. Det är ju en full människa, precis som du och jag!Puss och grattis igen! ❤️Hur tänker ni andra med söner? Hur uppfostrar man en mjuk och snäll person?
