Jag fick några kommentarer i somras som jag tror skulle kunna bli en intressant diskussion här på bloggen. Barn, mat och ritualer är ju något som vi är många som tänker på. Hur vi hade det själva när vi växte upp, vilka regler vi är uppvuxna med, minnen från skolmatsalen, mat man inte gillade och sånt man älskade. Hur gör vi själva nu när vi kanske har egna barn? Så här löd Klara och Marias kommentarer på ämnet:Vad äter era barn när ni äter god fräsch vuxenmat? Mvh har en snart-fyraåring som nyligen upptäckt ”det gillar jag inte” som koncept (har ätit allt innan!) men vill inte hamna i att mest äta massa köttbullar här hemma…Tycker detta är en jätteintressant fråga. Jag blir själv inte klok med hur jag ska resonera och är just nu i en situation där jag har tappat inspiration till matlagning därför att jag har anpassat så mycket efter barnen så länge att det blivit tråkigt med mat. Har fått inpräntat att inte göra olika mat till olika familjemedlemmar, men jag vill ju gärna att barnen ska vara mätta och nöjda så det är inte barnen som har fått "äta det som bjuds" utan de vuxna.Jag tycker att det är väldigt intressant att vår generation har så mycket känslor kopplade kring mat. Jag minns inte själv det som en stor grej när jag växte upp. Mina minnen runt middagsbordet kretsar mest i att ibland var det mammas tunna linssoppa (inte gott) och ibland var det mammas goda potatismos med fiskpinnar (jättegott) och däremellan fick man väl i sig det man behövde i form av frukt, mellis, skolmat och mackor till frukost. Mamma var alltid väldigt mån om att vi skulle sitta samlade i familjen runt middagsbordet, helst kl 18, och äta ihop. Det fanns ju inga skärmar på den tiden så middagritualen handlade om att prata om dagen, planera kvällen och morgondagen, pappas frågesport han alltid envisades med (ofta huvudstäder i världen) och så byggde vi skyddsmurar runt Andreas tallrik med mjölkpaket för hon älskade att ha både soya och ketchup i potatismoset. Mamma skalade en morot till varje middag, gav oss tre grönsaker från Edens möjlksyrade och pressade en liten glöggmugg full med apelsinjuice. Maten var allt från Stinas kyckling till pappas lasagne till mammas nyttiga grytor med grönsaker och stekt fisk från fiskbilen. Ibland älskade man det, ibland inte.Jag har de senaste åren verkligen gått igång på att få äta det jag tycker om, jag kan nästan bli lite ledsen om middagen inte blir god för en god måltid är det trevligaste på hela dagen. Dock lever jag med två killar som har rätt så olik matsmak från mig. När jag gillar ljummet och grönsaksbaserat vill de ha varmt och gärna mycket kött. Här får vi kompromissa och ibland kan vi mötas. Kanske över couscousen, kanske över den ugnsrostade potatisen, kanske över tacosen (som alla älskar) men ofta äter antingen Pontus och jag samma och Lynn något eget eller Pontus och Lynn samma och jag något eget. Dock äter vi alltid tillsammans vid matbordet, utan telefoner. Dock även utan frågesport och glöggmuggar med apelsinjuice, men ändå med det som jag tycker är viktigast, gemenskapen. Jag tycker inte att det är så farligt att laga två olika rätter ibland, vi är ju bara tre personer och vi har våra favoritvardagsrätter som vi ofta gör. Pontus gör en otrolig bolognese och lasagne, jag älskar att göra couscous i alla dess varianter, olika bowls med grönsaker, pickles, röror etc och det är ju lite beroende på dagsform vad man är sugen på. Jag känner igen mig så mycket i min pappa som får glitter i ögonen när han ska få äta något som han tycker är gott. Min mamma tar lite mer det som bjuds. Jag tänker att om jag får äta det jag tycker är gott måste ju Lynn också få det. Så länge han får i sig det som gör att han växer. Men vad är det i en som ändå tänker att man kanske borde äta samma allihop ändå, att alternativet är fel? Känns det splittrat? Är det curling? Eller vad tänker ni i frågan? Puss! 🍝
