Nu är det äntligen dags att diskutera den här fantastiska boken på djupet! Har ni hunnit läsa ut den på en månad? För mig gick det bra, min andra gång och även denna gången tyckte jag den var briljant. Vi hade ju ett samtal om den halvvägs in, här kan ni läsa det om ni vill. Nu kommer jag vara lite mer kortfattad men ändå peka ut de grejerna jag bär med mig från boken. Ni får gärna berätta vad ni tänkte och tyckte om läsupplevelsen. Var ni några som slukade den i ett nafs? Hur var den som ljud och e-bok? Ogillade någon den? Var den jobbig, spännande, trist, nära etc? Berätta gärna vad ni tycker! De här inläggen ska ju inte vara recensioner, utan inkluderande samtal där vi pratar om samma bok. Älskar att ha bokklubb med er! För er som inte läst, inlägget kommer innehålla spoilers! För det första. Klimax i boken kommer precis in i andra halvan. Det är nästan ironiskt att vi delade upp den här boken i två, gjorde det till en teaterpjäs precis så som Bergljot arbetar med och exakt som i den klassiska dramaturgiska modellen kommer klimax i början av akt två. Det är nog meningen att upplägget är så enkelt. Historien är ju enkel. En teatral familjetragedi. Vi får knappt följa med i någon annan berättelse. Det är hemligheten som är det som B tänker på hela tiden. Det är temat. Det är en grej så stor men så ogreppbar och luddig att en hel bok kan fyllas med hennes tankar och sen scenen hos revisorn där hon äntligen berättar. Vad tyckte ni om den scenen? Man är ju himla spänd och hejar nästan på henne. Vill att B ska få sin revansch och det känns nästan som en förlossning när det är sagt. Jag tycker att boken är spännande ur en sorgesynpunkt. B sörjer sin barndom och funderar kring sorg som ett livslångt tillstånd. Eftersom hon blev krossad vid så ung ålder. Har hon någonsin lärt sig vad lycka är? Vem är hon mer än hemligheten? Vem är hon mer än sitt ärr? Jag gillar hur de inre monologerna, rabblandet och ångesten vägs upp av de oerhört konkreta breven. Det blir en fin tempoväxling och tonskillnad i det egna tänkandet, som jag tror alla kan känna igen sig i, när man är sin egen terapeut, och de konkreta sakliga breven. Känner igen mig så himla mycket i denna sägning. Fick rysningar över hur sant det är. Och det handlar inte bara om när man är ung. Ibland känns det som att hela livet bara är en generalrepetition, tycker ni inte? Att man strävar efter sen hela tiden och ser tillbaka på då som något skimrande. Jag känner igen mycket av resonemanget från mina egna sorgetankar. Att man skulle bli god och varm av att vara med om hemska saker tror jag inte. Det är det renaste vi har, att vi färgas av våra möjligheter och erfarenheter. Vi blir inte snälla av krig. Vi blir inte ödmjuka av en andra chans. Vi sörjer. Vad tycker ni om all psykologi i boken? Det är mycket Freud och Jung. Så befriande att tänka att man kan kliva ut ur barnrummet. Och att det är allt innan barndomen som formar oss framför allt. Svindlande. Om vi pratar lite om incestfrågan. Här finns ju mycket att gräva i. Ibland kände iaf jag att kanske är detta ett experiment? Talar hon sanning? Kommer hon vända i frågan under bokens gång och sen visar det sig vara ett experiment? Eller är detta experimentet, tvekan? När hon svarar nej till mamman som frågar om det hänt. Hur hon skriver om det i en text omedvetet och sen läser och allt kommer tillbaka till henne. Hur känner ni? Är det en enkel historia om en kvinna som varit med om ett övergrepp när hon var 5 år av sin pappa eller är det en mer komplex berättelse? Om oss själva. Något som går att applicera på #metoo? En otroligt aktuell bok oavsett. Jag tror att den belyser en viktig grej som sällan beskrivs annars. Det dåliga offret. Offret som inte är vän och har bevis, som inte är oskyldig eller god. Offret som inte minns helt men vet att det hänt. Offret som lever kvar i övergreppet och bär det med sig i alla samtal som handlar om annat. Offret som kelar med sitt ärr. *relate* Om vi ska prata om bokens slut så tyckte jag att det var lite tunt första gången jag läste. Men nu andra gången, när jag inte jagade hemligheten på samma sätt utan visste vad som skulle hände, så läste jag slutsidan mer noga. Hur vi aldrig blir fria från vårt arv, hur vi ger saker vidare, speciellt till våra barn. Hur mycket vi än vill kapa med vår familj så finns de där. De är vårt öde att arvet lever vidare. Har ni några önskemål på nästa bokklubbsbok så får ni gärna lämna en kommentar om det också! Tack för att ni är med och diskuterar, ser så fram emot att höra era tankar om den här boken! Vad gillade ni, vad bar ni med er? Dela gärna. Puss!
