Nu är det dags för oss att prata oss igenom första halvan av boken Kärlekens Antarktis! Är ni många som läser den? Vad hade ni för tankar innan ni började? Pontus läste den här boken innan mig och när jag frågade honom om den var bra sa han, ja, men hemsk. Det är väl en ganska bra och kortfattad beskrivning av första halvan? Kanske just det som gör att jag inte fallar pladask dock. Man slutar beskriva den där. Jag hade faktiskt svårt att traggla mig igenom den till en början då jag mådde så illa av alla beskrivningar. Boken handlar ju om Inni som blir mördad och redan på de första sidorna sätter Sara Stridsberg tonen. Den är obehaglig och överdrivet beskrivande. Kvinnan som objekt. Inni blir styckad och sen får vi följa med i hennes berättelse om knarket, broderns död och sin egen död utifrån hennes ovanifrånperspektiv. Vad tycker ni om det obehagliga språket? Jag kan tycka att det är lite överdrivet ibland. Jag förstår att det ska vara kritiskt om hur kvinnor behandlas i media, ses som spännande köttiga kroppar som mördas, men jag tycker att berättelsen försvinner lite i det. Vad tycker ni om historien om broderns död? Den tar ju upp mycket plats i boken och verkar vara hela triggern till hennes missbruk och dödslängtan(?). Får ni en bra bild av familjen? Jag längtar efter fler beskrivningar, fler rum, fler situationer där jag kan lära känna karaktärerna mer. Inte bara beskrivningar av strimmor av blod och glimrande sjöar. Vill få några sidor ljus mellan varven för att orka med. Sara Stridsbergs språk är så himla fint. Tycker hon leker så bra med associationer. Som att hon skriver flödande. Dock rundas meningarna ofta av med något mörkt. Behöver en hel fin mening. Vill bry mig om karaktärerna mer kanske? Berätta snälla hur tänker ni? Hur känner ni för boken hittills? Är någon lyrisk? Hon är ju en så otroligt hyllad författare så jag hade verkligen höga förväntningar, men sen mådde jag så illa av den på tåget och det färgade liksom resten. Men det är ju också nåt? Men är det tillräckligt för att man ska vara fängslad? För att man ska bära med sig den sen? Vad har ni för tankar och analyser av boken hittills? Vad tycker ni om språket? Berättelsen? Karaktärerna? Idén om att hon berättar om sin egen död? Älskar ni den? Hatar ni den? Är ni oberörda? Berörda? Berätta gärna så diskuterar vi i kommentarsfältet! Puss!
