Hej! Äntligen dags att sätta tänderna i en ny bokdiskussion här på bloggen! Jag är så glad att ni är med mig och pratar böcker. Jag blir så himla mycket mer sugen på att läsa när jag vet att vi kommer prata om det sen, hoppas ni känner detsamma. Nu är det alltså dags för boken Nora eller Brinn Oslo brinn som är skriven av Johanna Frid. Det är så skönt med en bok skriven av en person i ens egen ålder tycker jag. Även om jag älskade Arv & Miljö av Vigdis Hjort som känns liknande i språket (tankevurpor och flöde) är det något visst när någon beskriver företelser och problem som man själv upplever. Att känna igen sig är väl kulturens äldsta knep? Johanna är född 1988 och lider av endometrios. En sjukdom som ger otroliga smärtor vid mens och som länge har varit en dold sjukdom, då de flesta har känningar vid mens och vi kvinnor ska ju inte klaga, right? Boken handlar dock mest om Johannas besatthet av Nora, hennes kille Emils ex. Nora har allt, en seende mamma, lockigt fantastiskt hår, fräknar, ett vackert ansikte och lycklig blick. Allt detta utläses via Instagram såklart, och besattheten blir drivkraften i boken. Självskadebeteendet och testandet för att bli sedd, av sig själv? Jag älskar också blandningen av svenska, danska och norska i boken. Humorn. Lättheten i mörkret. Det är en ung bok helt utan pretentioner och töntighet. Jag känner hennes smarthet. Hennes barnslighet. Det är skönt att läsa. Vill att det ska gå bra för henne, vill bli snällare mot mig själv. Nora är den perfekta människan. Hon är internet och Instagram. Hon är killen man aldrig kommer förtjänas snyggare ex. Hon är cystan man inte blir av med. Som alltid ligger och gnager där inuti. Jag älskade den här boken. Tyckte flödet var så fint. Älskade att den var så rapp och kort, skrattade högt många gånger och kände mig liksom trygg. Att jag skulle läsa en bok med en livmoder tryck på framsidan trodde jag inte (eftersom jag sörjer att jag inte har min kvar) men Johanna gör att jag känner mig okej. Jag dömer henne inte, hon dömer inte mig. Jag känner som henne. Hur man blir ett barn i någon annans barndomshem. Att vilja testa gränserna mot de som är nära, frustration mot de som inte pratar. Tyckte så mycket om passagen när de var i Odense. Exakt så här fantiserar man ju om vad som försiggår i andras huvuden. Vad tänker hon om mig? och så formulerar man en mening de tänker i sitt eget huvud. Samma mekanismer som fantiserar kring ordväxlingar och svar på tal när man annars bara stod tyst gissar jag. Hennes fysiska smärta i magen, cystan, påminner mig om att det finns något som gnager. Nåt vi alla bär på. Något man trycker undan som skrämmer en. Nåt man inte ser i andras Instagramflöde. Många gånger i texten reagerade jag på ärligheten. Jag håller med! ville jag skrika. Inga plattityder, "rätt" sak att säga eller floskler, bara verklighet på djupet. Ingen vågar någonsin fråga hur det faktiskt känns. Hur känns det för dig? Hur känns det i din kropp? Rädd för att få svar antar jag. Rädd för att höra om verkligheeten. Rädd för känslor? Men aktivism är känslor omklädda till vapen. Då får de äntligen ta plats. Någonting måste brinna säger Johanna. Ett källarförråd, en lägenhet på Samaritgränd? Ilskan över det som växt där inne på livmodern i alla år utan att man gjort något åt det. Utan att någon i sjukvården märkt det. Fastän man gått dit. Berättat, gjort sina prover och litat på dem. Instagrams mörka hål. Det finns så mycket som stannar kvar med mig från den här boken, men samtidigt är den kort och förbi på ett kick. Sen en tanke som kom, sas rakt ut och sen gick livet vidare. Om ni läst boken, lämna gärna en kommentar och dela era tankar.
