God morgon fina ni! Två dagar arbete på Gotland avklarade. Igår gick jag knappt utanför huset vilket såklart var lite synd eftersom det var årets varmaste dag, men jag hoppas ta igen det imorgon när jag blir ledig igen! Idag är sista arbetsdagen här på ön innan påsk. Jag längtar såklart som de flesta andra efter den här högtiden, kanske lite extra mycket i år då alla inramningar hjälper att känna normalitet. Min mormor och farmor har fått vaccin nu så det känns väldigt bra. <3 Idag vill jag prata lite om en kommentar jag fick igår som verkligen stannade hos mig. Av många anledningar egentligen. Kanske kan vi bena ut dom tillsammans och reda ut? Ni har ofta så kloka tankar. Min ensamma hjärna med mobilen i hand under set tänker inte så bra när det ploppar upp i mobilen, men så här några timmar senare när saker landat och jag inte ska prestera på jobb samtidigt som jag ska höra hur kass jag är i en kommentar distanserar saken lite och allt som skaver kan vara ett frö till diskussion, eller hur? Så här lät den: "Ursäkta om detta låter otrevligt men jag undrar genuint, hur mår du egentligen? Du har tjatat och letat efter lägenhet på Mosebacke men när du väl har det måste du börja drömma om en ny lägenhet i Enskede. När du väl fått ditt drömhus på Gotland och till och med skriver en bok om det – ja då ska du leta nytt hus på Gotland. Det känns inte hälsosamt att aldrig vara nöjd. Du letar och letar – men vad letar du efter? Vad är det du tror att du kommer hitta i nästa lägenhet, eller nästa hus?" Kommentaren är ett svar på att jag skrev hur glad jag är att Lizzie köpt lägenhet i Gamla Enskede, hon har ju tidigare hyrt andra hand och det är så underbart att ha henne på "rätt" sida stan så vi kan ses oftare med hundarna och jag är bara så genuint glad för hennes skull eftersom jag ser hur glad hon är. Att jag sen skrev "ännu en anledning att flytta dit" är ju inte riktigt 100 sanning. Men vi stannar här eftersom jag gissar att det var just den sägningen som triggade kommentaren om mitt mående. Jag ska försöka bena ut så kan vi prata om delarna. Väldigt ofta skriver jag bara saker som jag tänker i stunden. Om mitt liv. Om ni skulle träffa mig skulle ni snabbt inse att jag är exakt likadan in person. Kanske ännu värre? :) Jag är otroligt verbal och pratar gärna om allt jag tänker och funderar på. Det har jag fått av min mamma. Vi liksom säger det vi ser. På det viset drömmer och fantiserar jag hela tiden. Jag är ju en drömmar-typ. Inte en här och nu fötterna på jorden-typ. Och det kan vara en av mina största styrkor som person? I det bor nämligen kreativiteten och fantasin. Saker jag gräver ur när jag jobbar. I det bor också pirr och glädje för framtiden. Men det är skört. För det finns alltid lite sanning och verklighet i drömmarna så när jag säger att vi ska flytta till Gamla Enskede betyder inte det på något sätt att det kommer hända, bara att dörren är öppen. Jag har många dörrar öppna. Scenografilinjen, kostymlinjen, böcker och projekt. Skriva något skönlitterärt, formge möbler, kontakta flera personer på Instagram som jag ofta stannar upp och trånar över hela tanken/bilden/estetiken/personen och föreslå att vi ska hitta på något ihop! I det finns det en naiv hoppfullhet. Jag vet att jag inte kommer bli både scenograf, kostymör, flytta till ett drömhus till Enskede och hitta ett hus på Gotland längre bort från en väg, med solnedgång i trädgården, men man kan väl drömma? Och bara för att jag drömmer betyder det ju inte att jag inte lever? Och njuter. För det gör jag, både på Mosebacke, här och i mitt jobb. Men jag njuter mest av att tänka på att det finns massa liv att leva och att vad som helst döljer sig bakom nästa hörn. Att allt kan hända. Att livet fortsätter och det finns massa känslor av lycka och pirr kvar att känna. För låt oss prata om den andra punkten, den som egentligen är den viktiga. För det spelar väl egentligen ingen roll om en person på internet flyttar eller inte? Det kan ju inte vara där skon klämmer? Folk flyttar väl hela tiden? Jag gissar att det handlar om måendet. Att kommentaren är en symbol för den tid vi lever i där vi känner att vi behöver fixa varandra. Lösa varandras problem. Och frustrationen över att inte kunna göra det leder till en, iallafall i mina ögon när jag står där på jobbet och försöker prestera för andra, otrevlig kommentar. Istället för att visa omtanke visar vi kanske frustration? Eller vad läser ni ur kommentaren? För det kan väl inte vara så att man irriterar sig så mycket över en person som kanske någon gång vill flytta att man känner att man måste säga det till den personen? Det är ju helt befängt? Gör vi så mot varandra nu? Nej jag tror det handlar om måendet. Att det finn en oro där som vi inte vet hur vi ska föra fram. Och det är såklart där skon klämmer för mig. Jag är så himla frustrerad över att inte komma framåt snabbare i mitt sorgearbete över cancern. Jag vill så gärna vara lycklig och klar med det där, men jag är inte det. Jag lever varje dag utan livmoder, ett organ jag saknar så mycket att det svider i käkarna när jag tänker på det. Och sviterna efter operationerna är många, framför allt psykiskt, men också fysiskt. Jag vet inte om ni känner någon som tagit bort alla lymfkörtlar i höften, men det påverkar hela lymfsystemet. Jag läser ofta i livmoderhalscancergruppen på Facebook och där var det någon nyss som fått en ovanlig remiss till en operation där man ska försöka sätta samman resterande lymfkörtlar med blodkärl. Alla hurrade och höll tummarna för henne. Jag har bokat en tid med en rehabspecialist också för att prata igenom traumat. Allt som hände då, nyförlöst och rakt in i oron och alla undersökningar och operationer. Förvirringen efter när jag insett att alla mina cellprov gjorts och tolkats fel. Att det hade kunnat förebyggas. Att jag kanske hade kunnat få ha kvar min livmoder. Då hade jag kunnat bo var som helst. I en grotta med alla mina barn. Så tänker jag i mina mörkaste stunder. Så när någon frågar mig hur jag mår egentligen och varför jag vill flytta, vad jag letar efter, är svaret såklart lycka. Det är därför jag skrivit en hel bok på ämnet. En bok som jag är så himla himla stolt över. Som kom rent ur en inre kraft. Om jag kliver ur mig själv en stund. Varför ser vi ner på människor som inte är kompletta? Vad är det som gör att internet bara får fyllas av antingen memes eller färdiga historier utan snedsteg och drömmar? Spretiga historier som letar och söker, trevar sig fram för att hitta rätt väg får inte plats. Jag kommer nog ha svårt att hålla tillbaka mina tankar under vägen. Jag tycker att det är så tråkigt att inte få läsa andras snabba infall, för det är ju i det människan bor? Men vi kan väl komma överens om att vi kanske behöver hjälpas åt i att inte alltid döma så snabbt. Inte alltid vilja fixa. Även om det skaver att någon vill flytta. För det handlar ju inte om det. Och den saken kan man inte fixa genom att peka på det och säga att det är fel. Det är så mycket vi inte vet om andras liv och tankebanor. Det är ju där det spännande bor. Det mänskliga. Nu har Lynn krupit upp här i soffan bredvid mig. Nikita ska gå ut och kissa och sen ska vi väcka Pontus och göra frukost. Kylen är full av kvarlämnade bär och andra godsaker från fotograferingen igår som jag ska duka upp med. Huset är uppvärmt, ikväll kommer min syster och mamma som ska fira påsk med oss och imorgon är det skärtorsdag. En krans hänger uppe i punschverandan och årets påskbukett står på bordet. Ledsen att det blev lite tungt så här på onsdagsmorgonen. Jag hade hoppats på att skriva om något lättsamt men det gick inte riktigt att komma vidare. Så jag gör så här istället så får vi påskpeppa efteråt istället. Bilder kommer från senaste veckan i stan. 💛 Puss hörs snart!
