Hej kära ni! Jag fick en fråga från Helena:"Det vore så spännande att läsa, om du ville gå in mer konkret och djupgående kring dina reflektioner från denna och förra sommaren. Det verkar som att ngt verkligen lossnade för dig förra sommaren. Du har pratat om det nga gånger. Att säga nej, vara mer snäll mot sig själv, bry sig mindre om andras åsikter. Kan du, utan att bli för personlig förstås som jag förstår att man inte vill, förklara mer och kanske ge en återblick på hur känslan i somras, efter ett år med "nya tankar" har varit? Och vad som lossnade för ett år sen och hur/varför det kom just då?"Det kan jag absolut! Just idag känner jag mig otroligt svajig och tvivlar på om jag lärt mig något alls på de här två åren, men så känner jag ändå att trots att det bubblar i min mage så är jag nyfiken på känslan och låter den inte förlama mig. Jag är inte alltid i kontroll och livet kan absolut vara skit nu också. Jag vill saker så himla starkt, känner det i hela kroppen, och det är ju som det ska. Jag är glad att jag är en person som svajar, känner mycket och kastas fram och tillbaka. Idag kan jag skratta åt mig själv. Allt är inte så otroligt allvarligt, det är vardagliga drömmar och hinder, och tänk vad tråkigt livet skulle vara om jag inte kände dom? Under många år kunde jag inte alls titta på känslorna utifrån. Det gick bara inte. Allt började med att jag till slut hittade rätt terapi. Jag fick vara arg för första gången i mitt liv. Jag har gått i terapi sen mina föräldrars skilsmässa när jag började få panikångestattacker men hittade inte riktigt något som funkade. När jag blev gravid löste sig mycket av sig själv men sen vet ni ju att jag fick cancer och det kan man ju tänka sig inte är en särskilt oprövande tid. Fruktansvärt var det rent utsagt. Mest dödsångesten, att dö ifrån sin bebis. Tankar på nätterna om att vara den där sjuka personen som man ser i dokumentärserier på Netflix som är grå och utmärglad och ber om att få dö från smärtorna. Ska jag vara den, 30 år gammal? Ska Lynn behöva säga hej då till mig så? Nej det går bara inte. Efter den perioden av otroligt hög inre stress och press letade jag vidare efter rätt terapi eftersom dödsångesten gjorde att jag började få panikångestattacker igen. Det var inte förrän jag fick 10 samtal med en specialiserad psykolog på Centrum för cancerrehabilitering på Sabbatsbergs sjukhus som något lossnade. Det var första gången jag var riktigt arg. Hon tyckte inte synd om mig, sa inget med snäll röst och för första gången på länge kände jag mig inte som ett offer till livet utan insåg att detta är vad jag fått för kort delade och nu är det upp till mig att spela spelet så som jag vill ha det. Vara ledsen för barnen som aldrig blev, traumat och sorgen i ett helt liv eller fortsätta leva, skrika åt skiten och gå vidare. Klippa navelsträngen till mamma och pappa, inte vara så nedrans känslig och ta ansvar för allt utan kanske ha lite kul också? Utforska mina drömmar? Inte ursäkta mig själv för vem jag är och hur jag är, lyssna på den där ursprungsrösten och gilla läget med personligheten. Jag tror att jag fick ganska dåliga erfarenheter i min tidiga terapi där jag fick höra saker om mig själv som snarare triggade självhat än självkärlek. Hur kan en person som både tycker synd om sig själv och är grandios vara annat än fruktansvärd? Nej fy, det är ingen go människa. Men att få höra att man får vara arg på skiten, det var så himla skönt.Efter terapin började jag lyssna inåt och hörde mig själv säga att det är dags att göra saker så som jag vill göra dom. Inte alltid anpassa mig eller tro att det andra vill, det borde jag också gilla. Så jag tog mycket mer egentid, sa helt enkelt till Pontus att nu går jag ut och går, hej då. Så som män gjort i alla tider. Slutade sparka på mig själv och började lyssna. Samtidigt testade jag att börja träna mer intensivt. Jag gick från vardagsmotion till att utmana mig, bli rejält svettig och känna varenda muskel i min kropp. Då klickade något till inom mig och jag klev in i nästa fas av att börja bry mig om mig själv. Få kontakt med kroppen som jag hatat så länge för vad den gjort mot mig och mina drömmar och istället titta på hur skönt det är efter ett svettigt träningspass. Ingen ångest kvar och klara snälla tankar. Egentiden och träningen upptäckte jag förra sommaren och kanske hade det varit svårare att hitta motivation till om jag inte mått psykiskt dåligt efter sjukdomen och sen gjort förarbete med terapi. Jag bryr mig om mig själv på flera sätt nu, lyssnar och lyder. Jag gör allt för att må bra för då kan jag vara en bra fru, mamma och vän. Då kan jag vara en god person. Då klarar jag av motgångar som tidigare kastat mig ner i mörka hål. Nu tittar jag nyfiket på ångesten jag får av att behöva kämpa för något och inte bli belönad direkt för det gör mig bättre. Det är en lång resa, så skönt att man får mycket tid! Jag har stannat i mina tankar, analyserat, känt, stött och blött. Det har inte gjort mig mycket lyckligare. Men att skratta lite åt mig själv ibland, springa mig svettig, vara arg då och då och se livet som något för mig, inte emot, det har funkat. Man kan tro att det är en genväg, det gjorde jag också innan, men jag kan säga att helt lätt är det inte att titta på tanken och känslan och gå ifrån. Inte stanna där tills det känns klart. För så envis är jag att jag kan gå hur långt som helst. Men också åt andra hållet. Förlåt om jag blev långrandig och hoppas jag svarade på din fråga Helena. Tydligen har jag inget problem med att vara personlig, det får man helt enkelt acceptera hos sig själv! ❤️🩹 Puss!
