Jag fick en svår fråga som jag ville lyfta för ibland behöver man göra det för att förstå varandra bättre. Låt oss:"Det där du skrev om din skräck, att något skulle hända och du inte längre skulle vara mamma. Det träffade mig verkligen. Är ensamstående och har skaffat min son på egen hand. Har precis tagit negativt graviditetstest efter tredje och sista insättningen. Nu är pengarna slut till fler försök. Det blir inget syskon till min son. Och hur landar man i det? När den sekundära barnlängtan är så stark, man ser barnvagnar och bebisar överallt, vill få uppleva att vara gravid igen, känna doften av bebis, få ge en massa kärlek till ett till barn och sedan den där skräcken. Tänk om något skulle hända min son och ingen längre kallar mig mamma. Kommer ta tid att bearbeta att det inte blir fler barn och min son blir utan syskon. Livet är tufft ibland. Vet att du skriver lite om det ibland men undrar hur du hanterat det/bearbetat den grejen. Hur accepterar man och lär sig leva med sin barnlängtan?"Hur accepterar man sitt öde? Det är den stora frågan i livet. För mig handlar det hela tiden om att absolut inte bli bitter. Jag vill helt enkelt inte, och det handlar om självkärleken. Varför ska jag, som har ett ynka liv här på jorden, ägna det åt att ångra, sakna, tänka på jobbigheter och vad som kunde blivit? Det vore helt enkelt bara elakt mot mig själv, och genererar verkligen inte fler trevliga, kärleksfulla och roliga ögonblick i livet. Men det är såklart svårt och på det här sättet tänker jag definitivt inte varje dag.För min egen del handlar det först om att acceptera och inse vad för sjukt jag varit med om egentligen. Jag höll på att dö ifrån mitt barn, men gjorde det inte på grund av operationen som nu är det jag bannar. Livmodern saknar jag på så många plan. Hade velat känna att jag var en i gänget. För med livmoder är det mesta möjligt. Utan är man helt körd. Kanske har den där kördheten gjort att det varit lättare att acceptera. Sen har jag insett hur otroligt underbart det är med ett barn. Det kan vara minst lika komplett som tre. Jag har tid för honom hela tiden, kan följa med i varje lite utvecklingsskede, behöver inte brusa upp eller ryta ifrån. Vi har fått en kontakt som är djupare än jag någonsin kunde tro gick med ett barn.Det är lätt att jämföra sig uppåt. Mot det som hade varit ens dröm som man uppfattar som det utopiska livet. Men då glömmer man lätt bort de som lever på ett sätt som man själv kanske skulle tycka var riktigt tufft. De som fick barn tätt och gjorde slut, de som tappat bort sig själva, de som inte gillar sina ungar. De som inte fick barn fastän de hade önskat. Det blir liksom förmer att titta på sin egna lilla familj, hur den än må se ut, och inte säga att den är perfekt? Heart is full även med ett barn. Att jag fick ett perfekt barn! Otroligt. Du fick det perfekta barnet för dig! Man måste få malla sig med det man har, även om det inte är det man först såg framför sig. Skryt och malla dig med ditt barn, det finns inget sorgligt med "bara" ett. Såna saker påminner jag mig om. När normen säger att 2-3 är komplett. Ett är inte tillräckligt.Jag försöker också se på livet som en helhet. Hur lever jag livet, är det min dröm? Jag har ett kreativt jobb jag älskar, en familj och en unge som jag är nära som älskar sin familj och vill vara med oss helst jämt. Lantställe och roliga gulliga kompisar. Hur kan jag klaga ens en gång? På vad? Nej, det är allt jag någonsin drömt om, utan att jag visste det. Kärleken finns i överflöd.Att ha en barnlängtan är att befinna sig i limbo. Det svåra är att leva på i det. Därför måste man bestämma sig för att inte göra det. Alltså leva i limbo. Inse att man är värd ett fullt liv varje dag trots en längtan. Det går helt enkelt inte att slösa liv. En annan människa kan inte heller göra en hel. Längtan efter känslan av att vara viktig, nykär, rulla barnvagn, klappa mage, handlar om så mycket mer än barnet. Det handlar om att få känna kärlek så stark att det svindlar. Och det förtjänar man. Man måste se till att göra det! Unna sig lycka i alla dess former och det finns på många olika sätt. Ingen vet hur framtiden blir. Man kanske har en bild av hur det kommer vara sen när man är gammal, men man vet ingenting. Kanske är det just du, som har en så fin relation med din son, som får det rikaste livet? Det är också din uppgift att se till att det blir så. Ös din kärlek över er två.Sen måste man komma ihåg att man absolut inte är ensam. Vi är många här ute med samma sorger och samma längtan. Och vi är många med olika öden men samma ärr. De som fick barnen de drömde om saknar kanske en nära relation till sina föräldrar. Det vi har tar vi ofta för givet. Min stora brokiga familj full av knasbollar och bonuspersoner var inte vad jag trodde att jag skulle njuta av så mycket som jag gör nu. För tio år sedan var det akut kaos och panik, med terapi och gråt. Nu älskar jag varenda en och alla är vänner. Det tog sin tid, men jag vill inte byta ut någon. Att tänka på hur fin min svärmor är, när det finns jobbiga svärmödrar, det lägger jag till på familjekontot. Och kompisar jag haft sen jag var 10 år som jag kan ringa när som helst på dygnet. Det lägger jag också till på familjekontot. En familj består av så många komponenter. Viktigt att malla sig över alla fina tårtbitar man sitter på i livet. <3Hoppas du hittar lycka i din situation även om den inte blev som du trodde. Att du får uppleva ren lycka och känna tillhörighet i din familj så som den ser ut. Att den känns komplett. Du är nämligen värd det. Puss.
