God morgon från ett regnigt men höstmysigt Gotland. Jag sitter ensam uppe i vardagsrummet medan de andra sover. Sofia och Mira är här nu och vi hade världens härligaste höstdag igår. Lagade massa mat, bakade bröd och åkte spontant ner till stranden där det var storm och tittade på vågorna. Fint att få visa dom min bästa plats, och att de gjorde sig hemma direkt. Man känner ju det där, när ens kompisar är bekväma, skrotar runt i tajts och slappar. <3 Älskar det. Vi hade ett samtal som stannade hos mig och som jag gärna skulle vilja höra era tankar om. Vi pratade om det där med flerbarnsnormen. Den är ju otroligt stark. Redan när först barnet är nyfött brukar frågorna komma kring när nästa är tänkt. Att "ge sitt barn" ett syskon är det finaste man kan göra och det ligger något sorgligt över tanken på ett barn. Ett ensamt litet barn som sitter där på golvet utan någon att leka med. Utstött. Ensambarn som är bortskämda och inte har social kompetens. Jag undrar hur det blev så här? Om jag hade fått bestämma hade vi säkert haft flera barn. Jag själv är ju en del av en tre-syskonskara och oftast gör man ju det som man kommer ifrån och det som känns tryggt. Men nu när jag lever med ett barn och tittar på Lynn, hans liv och person så inser jag: han lider ju inte av att vara ett barn, snarare ser jag tendenser i hans personlighet som tyder på väldig trygghet och glädje över hans plats i familjen. Att få vara nära oss jämt, känna att han alltid har plats och att han alltid är självklar. Hans tankar får svar och hans fantasi lever fritt. Han är ett tryggt och lyckligt barn som vågar ta för sig, lever ut och har roligt varje dag. När jag tittar på Lynn så ser jag inte något han saknar. Varför är inte detta normen? Varför är inte ett barn som får allt den behöver det som anses vara bäst för en familj? På samma vis som två, tre, barn är idag. Att inte ha barn alls är såklart det yttersta normmotståndet, men det har ju nästan blivit en aktivistisk fråga. Alla vill inte ha barn, det har vi förstått nu. Men att vilja ha ett barn, att ett barn är det bästa för ett barn, kommer vi någonsin tycka det? Fastän iallafall jag ser lika många positiva aspekter med att vara ett endabarn som att ha syskon. Men skillnaden är enorm. Normen säger syskon. En annan sak vi pratade om som också syns tydligt är att det är finare att få flickor än pojkar. Pojkar är jobbiga, störiga, bråkiga och dom är inte roliga att klä. Man ska ha en liten flicka, det är bättre. Varför anses flickor vara bättre än pojkar? Varför tror vi att flickor är enklare och mysigare att vara förälder till? I det verkliga livet är det ju inte alls så. Jag tittar på Lynn och ser den snällaste, roligaste, lugnaste, gosigaste och omtänksammaste av pojkar. Tydlig och klar i sin tanke, varm och kreativ. Hur blev flicka det bästa? Först en flicka, sen en pojke, sen kanske en flicka till. Där har vi den perfekta barnskaran. Är inte det en snäv norm? Och framför allt, är det verkligen det bästa för barnen? Och för oss som föräldrar? Eller är vi så fast i normen att vi inte ser hur verkligheten ser ut, lever efter det vi tror och planerat inför och glömmer känna efter i vad som faktiskt passar oss? Jag vet inte om jag skulle haft så fin relation med Lynn eller om han skulle fått så mycket tid och trygghet av oss om han hade fått syskon, hade jag verkligen sett det om jag kunde få fler barn? Sett och stannat där? Nej, troligtvis inte. Vad är det i mig som kallar på fler barn? Är det verkligen för hans skull, eller är det för att få den där accepterande klappen på huvudet av samhället? Visa mig duktig som medborgare och göra rätt. Eller är det biologiskt? Något kallar inifrån. Har normen gjort oss blinda från hur det faktiskt ser ut där ute? Är det verkligen säkert att det blir en bättre familj om vi fortsätter utöka barnaskaran? Kan man ens diskutera detta om man har eller vill ha fler barn? Blir inte det som att säga att man ångrar ett barn och är det kanske därför normen är så stark? Vad tror ni som alltid är så kloka? Puss!
