Elsa! Var ska jag börja egentligen? Jag har läst din blogg lääänge nu och jag älskar den. Började läsa den efter ett besök i en vintage- affär med min moster där jag faktiskt såg dig. Kände igen dig och stod nog och stirrade läskigt på dig i nån minut tills min moster viskade att där- där var Elsa Billgren, och då hittade jag din blogg. Jag vet inte varför jag skriver detta. Kanske bara för att få skriva av mig till någon som verkar fatta. Jag bor i Djursholm utanför Stockholm. Djursholm är det rikaste området i hela Sverige. Mina föräldrar har jobbat hårt för att komma dit de är just nu, och de vill också att jag ska jobba hårt. Kanske för att jag ska bli som dem? Att bo här är jättemysigt, och jag känner nästan alla. Det är tryggt, men att bo i ett område där de flesta är högt uppsatta ekonomer, företagsledare, sportproffs och väldigt framgångsrika sätter press. Måste jag också bli som de är? Annars har man väl misslyckats antar jag. Jag är den kurvigaste tjejen i hela min skola, där de flesta tjejer är ganska smala. Jag älskar mina stora bröst och min rumpa. Inte lika mycket min mage kanske haha. Dock är det ju lite jobbigt att vara en av de största, och jag vet att andra inte tänker på det, men jag gör. Jag är typ 4 kilo över medelvikt (jag borde inte kolla upp sånt men ändå), och du fattar inte hur dåligt jag har mått över det. Jag har gjort saker mot mig själv som är hemska. Jag vet inte riktigt hur jag ska må bra över min kropp. För jag tänker fan inte gå på diet- JAG ÄLSKAR MAT! Du har ju den vackraste och kurvigaste kroppen. Har du alltid varit självsäker över din kropp, och om inte- hur blir man det, och hur framhäver man sina kurvor på bästa sättet? Jag är ju ledsen. Men vilken tonåring är inte det? Mina kompisar dämpar det genom flera shots under helgens bravader, men jag kan liksom inte det. Jag är den som smuttar på en sprit och läskblandning och tar hand om de andra och när alla har blivit lite fulla, då går jag ut och tar en cigg. För att kunna gå in och orka dansa och sjunga igen. För det är lättare för mina kompisar att skratta och sjunga högt, eftersom att alkoholen styr där. Men jag är den enda som inte riktigt kan skratta och sjunga lika högt. Om mina kompisar skulle beskriva mig skulle de beskriva mig som "gullig" och i gänget är jag den som är mest tystlåten, men jag är inte blyg! Jag älskar mina vänner, så himla himla mycket. Jag berättar allt för dem, och inget för mina föräldrar. Jag har berättat för några om de hemska sakerna jag har gjort mot mig själv, men jag vet inte om de kanske har glömt bort det. För de verkar inte riktigt fatta det. Hur fasen blir man glad? Hur blir man nöjd och hur får man ett bra liv? Hur hittar man kärlek? Mitt i allt ligger skolan och gymnasievalet som en stor fet slempropp mitt i livet. Hur gör man för att välja rätt gymnasium? Ber om ursäkt för oklaraste brevet. Kram ♥ Hej. Tack för ditt ärliga brev. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Kompisar kan verkligen vara viktiga och oförstående på samma gång. Ibland kan det vara skönt att tänka på att de inte är mer kompletta än en själv, att de liksom också genomgår en resa och har egna huvudbry. När jag gick i högstadiet kunde jag känna in varje millimeterskillnad mellan mig och alla andra. 4 kilo kan bli ett ton, att inte dricka blir en annan värld. Det är de där sakerna som gör en annorlunda än resten, de som man väljer själv, som gör en speciell tycker jag. De tar man med sig i livet och tycker extra mycket om sen. Att du är försiktig i grupp behöver ju inte betyda att du är blyg, utan att du är en lyssnare. Föräldrar fattar ju inte så mycket jämt. De tänker så långt framåt och förstår inte att det är jobbigt nu, viktigt nu. Vilken linje på gymnasiet man går är kanske inte så betydelsefullt, viktigast är vilka man hänger med. Jag hittade massa peppiga kompisar i gymnasiet som jag kunde göra saker med. I högstadiet gick jag aldrig i samma klass som mina bästisar, utan fick hänga efter skolan. Det gjorde det lättare att välja ett annat gymnasium sen. Men Alice och Sofie som jag gick i samma klass som i fyran hänger jag fortfarande mycket med. Det som man tycker om med en kompis finns ju kvar oavsett vilken skola man går i eller om man inte hänger jämt. Jag har aldrig vetat vad jag vill bli, det vet jag fortfarande inte. Det är ett jävla tjat om att man ska veta vad man vill bli. Som att man ska vara samma hela livet. Hur tråkigt? Det är skillnad i generationerna nu så du behöver inte bestämma prick nu vad du vill göra när du är 60 år. Det kommer förändras och viktigast är väl att du inser att du är bra på något och duglig. Då kan du ta dig an nya utmaningar, sånt du inte trodde att du kunde och sånt du drömmer om. Jag lovar att du är minst lika het, smart och bra som dina föräldrar och dina kompisar. Modigt av dig att berätta för dina kompisar hur du mår, det är bra att lätta på trycket. Kärlek kommer du hitta, det lovar jag. De finns drivor med gulliga människor där ute. Ha kul, gör läskiga saker, var modig, skit i vad andra tycker och gör saker. Det spelar ingen roll vad du gör, bara du gör saker. Puss! Translation: A readers letter, and my answer.
