Hej! Så snart solen visar sig igen, Lynn sover och Pontus och jag är i samma rum igen (någonsin?) kommer vi svara på fler läsarfrågor om kärlek och relationer. Men så länge har jag valt ut några som jag tycker passar bättre att svara på egen hand. Så här kommer sex frågor om kärlek. 💓 Jag har varit tillsammans med min partner i snart sju år. Älskar honom över allt annat men har alltid sörjt över att han är min första kärlek, att jag aldrig varit i någon tidigare relation och att man bör ha "testat" sig fram. Detta har alltid gjort att jag tvivlat och letat fel, ifrågasatt min kärlek till honom, samtidigt som det gjort mig ledsen då jag inte vill leva ett liv utan honom. En ångest som alltid har präglat mig i relationen och som i perioder gjort det svårt för oss. När jag är ur dessa svackor är jag alltid så tacksam över att jag var stark och lyssnade på mitt hjärta istället för alla ifrågasättande tankar som går väldigt mycket hand i hand med samhället och alla åsikter kring relationer. Att om man inte känner sig kär på det där sättet man ska vara kär på, så är man nog inte riktigt det. Jag har alltid känt mig så ensam i dessa tankar, och är så rädd att de en dag ska få mig att ge upp vår fina kärlek. Har ni någonsin tvivlat, och känner du dig alltid passionerat förälskad i Pontus? Så bra och viktig fråga, och smart att du lättar på dina känslor och skriver ner det. Relationer i vuxen ålder bär på så mycket mer ångest än vad man tror, för man pratar ju knappt om sina relationer med kompisar längre. Nu är det jobb, kids och andra problem tycker jag. När jag var 20-någonting pratade vi aldrig om något annat än killar. Utvärderade varje sekund med dem, var de boyfriend material? Dög de? Etc. Jag tycker det är fint att du velat vara ihop med samma person länge. Att man borde testat sig fram tror jag inte de som fortfarande letar håller med om. Många hade nog velat hitta rätt direkt. Och självklart förändras relationer. Vissa fortare och andra långsammare. Jag har en egen teori att om man är extremt övermegakär när man träffar någon håller förälskelsen längre än om man bara är måttligt nyförälskad men blir ihop ändå. Men det har inget med längden på relationen totalt att göra. För alla slutar vara förälskade. Vi kan inte gå runt och bubbla hela tiden, då blir vi ju galna! Men att känna sig trygg, inte vilja vara med någon annan, vara kär ibland och ointresserad ibland. Det är min typ av idealförhållande efter tio år. Gräset är inte grönare om man har det bra. Däremot är det alltid smart att göra slut innan man är otrogen eller elak. Så viktigast är nog att hålla koll på sig själv. Är jag en schysst partner? Ångest får man ha, den går att dela. Gärna med vänner. För det är svårt att prata om sånt här med sin partner tycker jag. Vill man bli lite extra kär en dag ska man vara utan varandra, lyssna på kärlekslåtar från 60-talet och kolla på gamla bilder. En quick fix, men ändå. Jag är inte alltid passionerat förälskad i Pontus, inte som förr. Men jag är det då och då. och det är så himla fint tycker jag! En känsla jag bär med mig i vardagskaos och sömnlöshet. Lycka till med hjärtat! 💓 Vilken rolig frågestund. Jag undrar hur din omgivning hanterade att du gifte dig som ung? Jag gifter mig senare i år och jag är 23, fyller 24, och möter många som tycker jag är onödigt ung. Det blir mer ”oj!” än ”grattis!”. Alla undrande tycker dock om min fästman och tycker vi är ett jättebra och fint par. Vad tycker du själv om att gifta sig som ”ung”? Tror du det påverkar äktenskapet på något sätt jämfört med äldre makar, isåfall hur? Hur hanterar man spydiga kommentarer från de som tror sig veta bättre? Har några av dina kompisar/familj ifrågasatt? Tack för världens bästa blogg! Om jag ska vara ärlig var det väldigt få som reagerade på det. Jag har alltid varit först med allt, och haft många killar och relationer. Det var helt enkelt rätt och jag tror våra nära och kära märkte det. Jag brukar faktiskt skryta om att vi var superunga och gifte oss på vår ettårsdag! Så romantiskt ju. När vi blev ihop kände vi att vi liksom måste göra nåt med all kärlekspirr. Så det blev bröllop. Ångrar inte en sekund. Jag var så kär när jag gifte mig att det sprutade ur öronen. Brydde mig inte så mycket om själva bröllopet, därför blev det väldigt mysigt också. Sånt är skönt tycker jag. Sluta tänka och börja känna ibland. Skit i vad folk säger. De är bara avundsjuka. Även äldre gifta par skiljer sig. Det är inte ett misslyckande. Man måste satsa på kärleken när den finns framför näsan. Annars ångrar man sig sen. Det betyder såklart inte att man måste gifta sig, men vill man det ska man det tycker jag. Puss! 💓 Hej Elsa! Fick mitt hjärta krossat som en Gustavsbergstallrik mot ett stengolv för sex månader sedan, då han helt plötsligt efter 2 år sa att han aldrig reflekterat över om han känt något för mig. Det jag funderat mycket över sedan det tog slut är hur jämställt/ojämställt ens "emotional labour" inom relationen fördelas. Är ni båda lika bra på att ta upp jobbiga, eller bra, känslor? Har det alltid varit så, eller har någon av er lärt den andra att prata om känslor - har ni lärt av varandra? Om du dessutom har något tips på hur jag (som världsmästare i att l å n g s a m t komma över relationer) kan sluta tappa andan varje gång jag ser en bild på honom så uppskattas det gränslöst! Kram! Hej! Jag känner med dig! Det är bra att komma över någon långsamt tror jag. Då gör du det grundligt, även om det gör ont. Sysselsätt dig, umgås med sina kompisar och familjen. Kräv att dina nära ska vara runt dig mycket, håll igång, träna, festa, ja gör det du vill. Jobba. Det är så olika med killar tycker jag, men ofta har jag varit den som är bättre på att prata om känslor. Jag har lärt mig att om jag tänker igenom först själv kan jag vara tydligare med mina behov och inte prata sönder. Punktlistor är bra. Då blir de inte lika sårade i egot. Men alla killar är som sagt olika och med Pontus så får jag ofta dra ur honom när något är fel. Kanske det vi bråkar mest om. Men efter åtta år har jag lärt mig hur han funkar och vet även mina svagheter, så förhoppningsvis blir vi bättre och bättre där. Puss, det kommer bli bra en dag! 💓 Hej Elsa! Vilket fantastiskt bra tema för en frågestund! Jag vill ställa en fråga om när du och Pontus blev ihop. Jag har läst dina inlägg om hur det gick till när ni blev kära och tycker att det är en så fin och romantisk historia. Men en sak funderar jag på: det här med att du reste bort tillsammans med en annan kille, och att du inte kände/kunde/ville säga "jag är kär i dig" när Pontus sa det till dig. Hur gick tankarna i dig då? Var du inte säker på hur du kände? Hade känslorna inte mognat? Hur tog Pontus det? Var han snabbare än du på att "hitta rät" i sina känslor? Hur hanterar man en sådan situation? När jag träffade min pojkvän blev jag pang bom-kär på en gång, och från det att vi hade haft vår första date fanns det ingen annan på kartan för mig. Jag hade kunnat gifta mig med honom direkt! Men han var inte lika snabb. Han ville först att vi skulle dejta andra, och det tog tid innan han ville/kunde visa samma närhet som jag. Nu är vi båda stormförälskade och det finns ingen tvekan om att det är vi, men det finns ändå en viss sorg i mig att starten av vårt förhållande var så "ojämlikt" - att jag var säker från början men inte han. Det kändes trots allt som ett bortskjutande, vilket har satt sina spår i vår relation. Jag skulle så gärna vilja höra dina tankar om detta. Kram och tack för en världsfin blogg! Hej! Det är ju som en Rubiks kub att kommunicera med den man dejtar. Man vill inte vara för på, men inte för av, så håller det på. Spelet. Som egentligen är två människor som tappert försöker skydda sina hjärtan. För oss var det så att jag också hade kunnat gifta mig med Pontus dag tre. Men han var mer avslappnat inställd. Så då tog jag mig själv i kragen och fortsatte dejta de två killar som jag träffade innan Pontus och jag träffades. De relationerna hade blivit mer och mer vänskaper, och idag är vi goda vänner! Men det behövdes för att jag inte skulle sitta hemma och tänka på Pontus. Jag tror han jag åkte bort med kände likadant för en annan tjej, så det passade oss båda bra. När Pontus sa jag är kär i dig kändes det som att jag svarade. Jag kände det så starkt själv, men kunde liksom inte "ge" honom det just då. Jag tyckte att jag hade gett så mycket. Vilket jag säkert inte hade. Jag tror det är smart att utgå rätt mycket från sig själv och inte försöka tolka den andra personen. För man känner inte varandra än och det skapar bara massa problem. Om ni är ihop och kära nu finns det ju inget att tänka på. Men är er relation fortfarande ojämn är det nog bra att prata om det eller backa ett steg. För din egen skull. Inte för spelet. Puss. 💓 Tjena Elsa! Tror jag kommenterat detta förut men kör igen pga undrar fortfarande :) Jag undrar hur sjutton man blir så modig som du, som bara vågade gå fram till Pontus och pang bom var ni kära? Har du blivit dissad massa gånger också eller har det alltid varit lätt för dig att få de killar du är intresserad av? Jag tycker det är så sjukt läskigt att visa intresse för mina crushes eftersom det innebär att jag kan bli avvisad. De få gånger jag tagit ett steg själv har det gått rätt kasst vilket gjort mig ännu räddare (trots det brukar jag få massvis med ragg av personer jag INTE är intresserad av, så jag tänker att det ändå borde vara möjligt för mig att hitta någon). Är dödstrött på att vara singel och inte våga ta steg så jag önskar mig alla tips jag kan få av en modig person som du! Puss! Hej! Jag är rätt modig, men jag har också blivit dissad en miljard gånger. Men jag ger inte upp! Haha! Angående Pontus så var han inte en crush, utan bara en lång snygg kille på en klubb. Då är jag modig. Sen när vi dejtar och man sitter i fyra timmar med ett sms som man komponerar, ja då är jag mindre cool. Tur att jag har mina gulliga vänner som håller mig sysselsatt och accepterar att jag dreglar över samma facebookbild i fyra dygn. Bästa sättet att sluta vara singel är nog att våga chansa när det känns rätt i magen. Gå på två dejter, sen åka bort i en vecka. Ses igen och om det finns känslor då. Ja då är det bara att köra! 💓 Bästa Elsa, hur får man intimiteten i en relation att fungera när man precis fått barn? Ja herregud. Hur gör man? Viktigast är att vara nära, pussas, hångla, bada, brottas, skratta etc. Nu låter jag som en sexterapeut men det är jag inte. Jag bara vet att jag iaf måste känna mig trygg, glad och inte pressad för att ha lust. Sen tycker jag att det bästa är att väcka den man lever ihop med, för det finns inget hetare än en sömngrusig person som rör sig sakta som en sengångare och ler bakom kisiga ögon. Tycker jag! Men då krävs det ju att man har ett barn som tar sovmornar. Kanske i tonåren då, haha. Åh deppen. Men som sagt. Vara fysiska, visa kärlek och ha roligt ihop! Det är ingen stress. Viktigast är att man är snälla och varma mot varandra. Team! 💖
