Jeg synes ofte innleggene dine er proppfulle av forventning - pirr, somdet kanskje heter på svensk? Kanskje du skriver noe sånt som "Dette skal bli den beste sommeren noen sinne!" eller "sånn skal det bli å spise middag i hagen". Så jeg lurer på om du i blant blir skuffa når forventningene ikke blir innfridd? Når det er for varmt og for mye veps i hagen, eller når sommeren går med til å krangle med kjæresten eller være syk eller noe tilsvarende? Jeg spør fordi jeg kan kjenne meg igjen i det. Jeg bruker mye tid på å planlegge, forestille meg hvordan det skal bli. For kjæresten min er det søtt og morsomt at jeg så ofte sier: "Men det var jo ikke sånn jeg hadde tenkt det". Prøver å le av det jeg også, men merker at selv om jeg liker å bruke tid på å planlegge for fremtiden, så klarer jeg ikke helt å overkomme skuffelsen når det ikke går som planlagt - og at jeg derfor ofte får det bedre når jeg ikke planlegger - i sum. - Jag älskar att drömma, planera och fantisera. Det har jag alltid gjort. Jag gör det om jobb, om privatlivet, om när jag blir gammal etc. Jag tror det är bra, men såklart blir det kämpigt ibland. Jag skulle dock aldrig kunna sluta drömma och hoppas. Det är liksom en av de få grejerna jag vet att jag blir glad fort av. En långpromenad med en kompis och så pratar man om höstens planer och grejer man vill göra. En lördag och man vet exakt vad som står på schemat. Det är en kontrollgrej. Och självklart blir jag lite besviken. Men jag blir inte särskilt ledsen när det blir annorlunda, jag är bra på att flytta, säga hej då och separationer i stort. Minns när vi flyttade till Stockholm och jag sa hej då till mina vänner där. Kände mig inte särskilt ledsen. Såg på Facebook igår att en av dom var gravida, grattis! Saker ordnar sig alltid, och det blir bra som det blir. Man träffas på andra sett sen. Jag grämer mig inte, flyttar bara drömmarna någon annanstans. Sen kanske det verkar som att jag blir ledsen och nedslagen av saker här i bloggen när jag skriver om dem. Men det är just därför jag gör det. Då är det ute och uppe och jag kan gå vidare. Jag hatar att trycka undan grejer för att de sen ska smyga upp. Jag gråter hellre en skvätt direkt och går vidare. Hej Elsa! Jag har en fråga angående scruben/peelingen: är den fri från mikroplaster? Har länge försökt hitta en härligt scrub utan små plastkulor i men tycker det är svårt... Kram! - Hej! Så här svarar Yves Rocher. "Det är inte microplaster i några av våra produkter alls, det är cellulosa i skrubben som Elsa har skrivit om. Cellulosa är en vanlig substans i vår natur, det kommer ifrån växternas cellväggar. Vår ”scrub to mix” innehåller bland annat också cellulosa." Kram! God morgon! Jag tänker att det låter så ekonomiskt och bra när du skriver att du hyr ut er lägenhet när ni inte är där. Hur gör du för att hitta någon som vill hyra? Hur mycket saker plockar du bort? Med vänlig hälsning, Lisa Hej Lisa! Jag lägger aldrig ut lägenheten på airbnb eller blocket eller så, utan jag brukar skriva på Instagram om någon vill hyra. Då vet man att de som följer vet hur man bor, fattar att det kommer finnas grejer etc. Men angående i somras när vi hyrde ut hela sommaren så var det till min gymnasiekompis Lykke som jag sett skriva på Facebook förut att hon letar efter en 2:a eller 3:a på söder att hyra hela sommaren när hon är här. Hon bor annars i LA. Så i år var jag ute i god tid och messade henne i mars redan och frågade om hon ville hyra, och det ville hon. Bäst är ju att hitta någon som är återkommande, som känner sig hemma och som man litar på. På det sättet slipper vi tömma hela lägenheten på personliga grejer och hon får en hel lägenhet för henne och hennes son att ha som sin egen i ett par månader. Jag plockar bort kläder ur två hela skåp och låter en städfirma städa innan. Har flera set sängkläder framme och rensar kylen. Bättre än hotell och ekonomiskt för båda parter. Var ute i god tid är mitt tips, och kika bland de du redan känner eller är bekant med i dina kanaler. Gud vilken fin röd väska! Var kommer den ifrån? -Den är i rosa mocka och kommer från danska Decadent! Perfekt jobbväska eftersom den rymmer laptop och kalender. Här finns den! 9-16 är en lång dag. Så länge klarar jag själv inte av att jobba med andra personer och ständigt ljud i öronen. Går så små barn så länge på förskola verkligen? Vad gör man på förskolan, är det som att vara hemma eller är det mer ”skola”? Min dotter är inte ens ett år än men folk tjatar redan om dagis. Själv vill jag aldrig mer jobba heltid haha. Och då är jag ändå trött på att vara föräldraledig. Kan du inte skriva ett inlägg om hur ni tänkt med sonens dagis/förskola. Hur bestämde ni er för när han skulle börja, hur långa dagar och vad hade ni för krav. Gick ni själva på dagis? Läste ni om anknytning eller någon forskning eller gick ni på känslan? - Hej du. Jag hade egentligen inte tänkt svara på den här kommentaren eftersom andra redan gjort det, men tänkte att det är viktigt att göra ändå. Jag tror nämligen att många blivande föräldrar är förvirrade kring förskolan, jag var det iallafall. Så här var det för oss. Jag och Pontus är från helt olika världar. Pontus gick aldrig på förskolan, minns att Helena sagt att hon rev ansökan när den kom hem till dem. Hon var hemma helt med honom och var även dagmamma till fler barn då och då vad jag minns. Jag själv började på dagis som det hette då när jag var åtta månader. Vilket är sjukt tidigt! Inte alls tillåtet idag. Jag vill poängtera att jag faktiskt gick då. Tidig med allt. Det var också en väldigt liten förskola precis där vi bodde med många fröknar och få barn, samt att jag verkade älska det. Så väldigt olika alltså. När Lynn föddes hade jag tänkt vara ledig länge men ville absolut inte när han väl var ute. Jag började jobba lite efter tre månader och när Lynn var sex månader blev jag sjuk och det förändrade allt. Pontus och jag har alltid gått på magkänsla så då började vi ta ut vår föräldrapenning och var typ lediga i ett år tillsammans alla tre. Vi ville vara nära och med varandra varje dag hela tiden. Sen var föräldradagarna slut. Vi började kolla på förskolor när han var bara några månader eftersom de hamnar i kö när de är sex månader och gick på rekommendationer från andra föräldrar vi kände här på söder. Vi ställde Lynn i kö till våra drömställen men satte första datum när vi kom hem från Gotland vilket skulle vara i september först. Vi fick vår drömförskola och tänkte att vi håller tummarna att han/vi är redo när han är 15 månader eftersom vi fick vårt förstahandsval (en restplats pga en tjej som skulle flytta till hus just i september när vi önskade börja) och föräldrapengen var slut. Han var yngst och det kändes såklart jobbigt. Vi skolade in de fem dagarna som detta stället hade och han var där 9-14 den första terminen. Sen märkte vi att han var anknuten och då ökade vi tiden till 15. Nu i våras när det var så varmt och härligt ute kändes det nästan bara taskigt att ta honom från den roliga gården och alla kompisarna för att leka själva i en offentlig park så vi förlängde till kl 16. Han är nästan först att hämtas ändå. Det är lyxen vi har som frilansare att kunna välja våra egna arbetstider. Men framför allt handlar det om att vi kollar på Lynn och hur han har det. Just nu är det känsligt på förskolan igen efter så många lediga veckor på Gotland, så nu har vi hämtat kl 14 för att hoppas 16 funkar framöver. Så vi hinner jobba nåt. Han är två år och två månader. Nästa vecka kommer nya småbarn och skolas in, då är han inte minst längre! Där har du hela utläggningen på hur vi tänkt. Jag tror det enda man kan göra är att utgå från sina egna möjligheter och förutsättningar och göra det bästa man kan för sitt barn. Det tror jag alla vettiga föräldrar gör. Det är liksom instinktivt. Jag har lärt mig att man inte har en aning om varför folks liv ser ut som det gör och att inte döma andras föräldraval. De gör det bästa för sitt barn. Du hittar säkert en lösning som ni är nöjda med. Du kommer förstå att det viktigaste med förskolan är pedagogerna. Är barnet anknutet så mår det bra. Det är det viktigaste. Så gå på din magkänsla där. Annars så är det en pedagogik som lär barnen massa fina saker inför framtiden. Vad andra tjatar om ska man blankt strunta i när det kommer till graviditet och barn. De är bara så himla nyfikna på ens privatliv och vill in och peta där! Skit i dom, gör det som känns bäst i magen. Puss!
