Jag älskar när vi pratar i kommentarsfältet. Det är den absolut bästa grejen med att ha en blogg och att ha haft den i tolv år. Det känns som att vi har en fin plats här med högt i tak men som också är varsam och ärlig. Lite som när man pratar med en vän. Därför tycker jag att det är extra intressant när jag får en fråga som verkligen får mig att fundera, och våga vara riktigt ärlig. Hur är egentligen mitt liv och mående? Det är ju frågor jag ställer mig själv alldeles för många gånger om dagen. Drömmen om att "bara" leva på och känna och ta in istället för att hela tiden analysera är ständigt närvarande. Men så har jag insett att det är ju en del av min personlighet. Jag är sån bara. En längtar, drömmare, peppare, grubblare. Men många andra aspekter av mitt liv skulle definitivt se annorlunda ut om jag hade ett annat yrke, eller framför allt, en annan bakgrund. Lisa frågade: Hej Elsa! Tack för så härlig blogg, hoppas du och din fina familj får en god jul! Jag gillar framförallt dina lite längre och analyserande texter. Har en fråga som hade vart intressant att få höra dina tankar om. Jag själv brukar fantisera och dagdrömma en del och har fått intrycket av att du gör detsamma. Mitt liv består av man, 2 barn (7 och 4), konstant renovering av 70talsvilla, husdjur och jobb i en av Sveriges största myndigheter. Ett helt vanligt Svenssonliv som jag för det mesta är väldigt förtjust i. Jag drömmer mig ibland bort till ett mer händelserikt liv, fester, pengar, resor, kändisskap. Hur hade mitt liv sett ut utan fasta jobbtider 7,30-17? Lite mer ”flärd? Lite mer guldkant? Självklart förstår mitt vuxna sinne att även ett mer ”lyxig” tillvaro utåt sett innehåller allt det gråsvarta som vilket liv som helst. Det delar du också med dig av i bloggen, vilket är en av anledningarna till att jag fortsätter läsa dina texter efter 8 år. Du känns som en äkta människa! Men om jag nu ska sammanfatta mina frågor; ”Dagdrömmer du om en tillvaro som ”icke-känd”?. Vad hade du arbetat med? Var hade du prioriterat dina pengar? Hur hade det känts tror du att ingen hade vetat vem du är?” Hoppas på svar! Jag tänker ibland på vad som hade hänt om livet tagit en annan vändning när vi bodde i Göteborg. För mig var brytningspunkten där. Mina föräldrar träffades på 80-talet på konsthögskolan Valand och blev kära. Mamma var 5 år äldre, med en 4-årig dotter, och pappa var en yngling som kunde fått vem han ville. Skolans coolaste kille i svarta jeans och hockeyfrilla, ett stort självförtroende och enorm talang. Men han ville vara med mamma, för som han säger var hon den som stannade inne och målade när alla andra hängde ute på gården och socialiserade på rasterna. Mamma ville bara måla, det var det finaste pappa visste. Så de blev ihop, gifte sig fastän det var ocoolt och båda kom från väldigt enkla familjer på två olika platser i Sverige. Pappa är från Farsta där hans mamma, min fina farmor Oma som kom till Sverige utan att kunna språket som 19-åring, och plastpappa Olle som var bilmekaniker bodde och och levde ett vanligt Svensson-liv. Min farmor jobbade som hemspråkslärare i Tyska och en dag när Sverige var i VM-final i fotboll föddes hans syster Anneli i trapphuset. Min mamma och hennes syster Christina växte upp tätt i Norrköping och sen Mölndal. Min mormor jobbade på Ericsson i alla år, spelade bowling och morfar var inom idrotten i Göteborg. Det var vanliga, härliga, snälla varma människor. Eller är. Min fina farmor och mormor finns ju och jag pratar med dom så ofta jag kan. <3 När jag var liten flyttade vi ganska ofta. Från Ankargatan till Bangatan till Änggårdsgatan på bara några år. Jag minns livet i den idylliska Änggården som det finaste man kan tänka sig. Mina föräldrar jobbade och målade mycket, men än var de inte särskilt kända. Det var sen när vi flyttade till Östermalm på 90-talet som något stort förändrades. Kanske är jag efterklok, romantiserar den oskyldiga tiden som yngre barn eller bara minns fel, men det var något som hände med vår familj när vi flyttade till Stockholm och min pappa blev väldigt känd. År 2000 var han den mest googlade personen i hela Sverige. Vi hade nycklar från Fångarna på Fortet hemma och ett foto med E-Type och kronprinsessan i dykarkläder på väggen. På pappas 50-årsfest spelade Lena Philipsson live i vardagsrummet och alt var festligt, stort och spännande. Jag började fundera på vad jag skulle bli när jag blev stor, började plugga teater och sen jobba med tv innan jag fyllt tjugo. Allt följde samma självklara utstakade bana. Uppåt, framåt. Det är dit man ska. Det är rätt håll. Jag funderar ibland på vad som hänt om vi inte flyttat till Stockholm, om mina föräldrar jobbat med något annat eller inte varit lika mediala. Jag funderar på om jag trots ett liv utanför rampljuset hade varit en teaterapa som sökt mig till scenen eller om det är en del av den naturliga planen? När Lynn lånar min mobil för att fota av bordet han just dukat exploderar min hjärna. Han härmar mig, vill göra det jag gör. Det är ju en klyscha, men vi gör inte det våra föräldrar säger, vi gör det de gör. Men å andra sidan går det kanske inte att hindra en person som är kreativ? Estetiskt lagd? Det kanske sitter i blodet och bara måste ut på något sätt? Vem hade jag varit om jag inte var känd, om mina föräldrar aldrig varit kända? Om jag var Göteborgare och inte uppvuxen här? Hade jag utbildat mig? Blivit kostymör? Hade jag skrivit böcker i det dolda, teater? Hade jag varit lyckligare? Olyckligare? Det är så svårt att veta. Det jag är säker på är att mina föräldrar tutat i mig så länge jag kan minnas att jag kan bli och göra vad jag vill. Kanske var det fel. För så är det ju inte såklart. Jag är uppvuxen på ett otroligt privilegierat sätt på så många vis. Att ens ta ton nu och fundera över vem man är och varför kanske skär i ögonen? Eller är det här vi alla är, speciellt just nu. I dessa tider, i denna årstid. Kanske har jag den lilla makten. Jag har makten över att bestämma över drömmarna, målen, fantasin. Ibland önskar jag nog att jag levde utan allas blickar, min egen hårda räcker gott och väl. Eller är det ett samspel, självsynen och andras? Oftast tänker jag på den otroliga lyxen och ynnesten över att leva som jag gör. I ett land som upptäckte min cancer innan jag dog, som opererade bort den och att jag kan arbeta så lite att jag kan vara med min familj mycket. Till skillnad från farmor, som inte hade det valet när hon kom hit. Som gjorde vad hon kunde för att ta hand om sin familj. Jag tänker nog egentligen mindre på mig och mer på Lynn. Det är trösten när man blir förälder tycker jag. Jag hade nog gjort samma för honom om jag inte var känd. Det finns inget i mig som vill att han ska bli framgångsrik så alla kan se. Men jag själv kan nog känna att alla år som bloggare absolut färgat min självbild. Det är så knäppt att känna sig hyllad och sågad vid fotknölarna samtidigt. Det är lätt att tappa bort sig själv i det. Men visst går vi mot nya tider nu? Där gränserna mellan känd och okänd suddas ut lite? Det är inte lika tydligt i min värld iallafall. Kändisar är inga superstars, de är vanlisar som vi. Det är bara att skicka ett dm så får man hej. Inte lika många bilar på parkeringen i The Cribs. Fast de ofantligt framgångsrika finns såklart, men de syns inte på samma sätt. De gör sin hemliga grej i skymundan. Dagens största rikedom ligger i privatlivet. Den som lyckas hålla sig utanför allt. Nu kanske jag svamlade iväg och kom långt ifrån frågan. Jag hoppas att ni orkar med, dela gärna era egna tankar på ämnet. Om jag ska fantisera och svara på frågan lite tydligare skulle jag nog säga att om jag inte var känd skulle jag nog: - arbeta med scenkonst/kostym/scenografi/text/rörlig bild - bo i ett parhus eller radhus precis så som jag växte upp, kanske i Göteborgsområdet - lägga pengarna som blir över på mat och loppis - varit snällare mot mig själv? Puss! 🤍
