click on the pictures for source! Jag står i kulissen på väg att kliva på scen. Helt utan papper i min hand och med 750 personer i publiken som väntar på att få höra min historia. Biosalongen är fylld av människor som förväntar sig att bli inspirerade av mig och där jag står och stampar i mörkret, med bara klänningen på min kropp och bilderna jag tagit med mig i laptopen. Hon innan höll skakigt i sina manuskort med sin livs kärlek på första raden som försiktigt vände blad i hennes körschema och bytte bild på den stora skärmen. Sakta rätade hon på sig och fick mod. Händerna stillade och orden flödade ut från hennes mun från djupet av hennes hjärta. Hon hade gett upp jobbet på bank för ett liv som konstnär. Slutat lita på måsten och börjat leta glädjen istället. Hon säger något om att våga och hela publiken jublar och klappar händer. Jag känner hur svetten kryper ut ur vintagefibrerna på min klänning och letar sig fram. Hur ska jag klara det här? Ensam och vilsen. Tjugosju år och helt utan ett liv bakom mig. Så backar jag några steg. Ser dörren till logen och tvekar en sekund. Tänker tanken, men står kvar. Tar klivet ut i ljuset och tänker: Det får brista eller brinna. Att vara rädd är att växa. Chansa kasta sig ut. Hoppa på det där tåget med bara sig själv och ett lexikon, lära sig om varför man är som man är och göra bättre sen. Om man aldrig är rädd misslyckas man inte. Man fuckar inte upp på spy bar och träffar helt rätt person efter ett hysteriskt gråt och ångest. Vill man inte göra fel kan man inte känna, veta vad man tycker eller tänker och hur det blir. Om man bara oroar sig för att misslyckas kan man aldrig känna känslan av att faktiskt inte bry sig sen, men vara så mäkta stolt att man vill kramas med sig själv och ge sig själv presenter. Precis som man vill med andra som man älskar. När man är livrädd är man något på spåren. Det där som blir röda prickar i kalendern. Det där som inte bara försvinner förbi som en vissling genom vinden. Att lyckas göra det man räds, det stannar. Modet finns där man inte letar. På de ställen man bär med sig varje dag. På en uteservering vårens första dag, i telefon med en klok barndomsvän, efter en tiotimmars nattsömn med vad man vill till frukost eller bara efter övning. Bränns man inte kan man inte brinna. Det är bara att svälja det så. Se i spegeln och tänk efter vem du är. En liten veke, eller en gnista. A response to a comment about how not to be afraid of life.
