foto: Beata Holmgren / Studio Emma Svensson Jag fick en kommentar igår morse där jag fick höra att jag är fräck. Alltså fräck som i oförskämd. Det fick mig såklart att tänka till, vilket alla typer av kommentarer som handlar om mig som person, hur jag är och hur jag inte borde vara får. Det är så sällan man får höra att man är fräck nuförtiden. Det är iofs sällan man får höra något dåligt om en själv på något annat ställe än på internet. Ingen vågar gå fram och säga till när man råkar ställa sig före nån i kön, få drämmer till med "du är inte lite fräck du" när man tar den sista bullen i fikarummet utan att fråga om någon annan vill ha. Det är blickar ner i marken, försiktigt mummel och mutter. Jag brukar försöka säga till när jag tycker att någon beter sig oschysst. Jag minns speciellt när min kompis (som direkt bad om ursäkt för att hon viftat med armarna) råkade komma åt en kvinna i omklädningsrummet så hon tjöt till och gav min kompis mördarblicken. Hon sa inget, men hon sa allt med blicken. Då fick jag nog och sa att "hon bad ju om ursäkt, varför behöver du se ut så där?". Vilket kvinnan inte kunde svara på. Det raka språket, tydliga rör och inget tjafs är något vi inte är så himla bra på. Vi vill nypas, ge elaka blickar eller muttra istället. Men på internet, där vågar vi säga exakt vad vi tycker. Där kan vi ha långa utläggningar om hur vi känner inför olika saker, var gränsen går, vad som är rätt och fel och vem som är fräck. Det är så himla intressant tycker jag. Är det för att vi inte ser varandra i ögonen? Är det för att den andra inte har en chans att göra en come back när man lämnat rummet, säga sin point of view eller be om ursäkt för att man råkat vifta med armarna? Jag blev så paff när jag blev kallad fräck att jag tog upp det med Pontus. Han sa direkt, "min mormor sa ofta att folk var fräcka. Fast då var det någonting bra". Att säga ifrån, höja rösten och peka ut när någonting görs orättvist är lätt när det inte finns någon på andra sidan som kan säga sitt, men det är svårt när man står där i Ica-kön. Jag ska försöka vara lite mindre fräck, visa mer ödmjukhet och vara snällare. Inte så bortskämd och lära mig att det finns en miljard olika synsätt på saker och ting. Det har jag jobbat med länge och de tankarna följer mig ständigt. Men jag ska också försöka vara lite mer fräck. Lite mer fräck som Pontus mormor var. Som stod upp för sig själv, vågade säga som det var, tog plats och inte skämdes. Man är inte perfekt, bara för att man är fräck, trots att man är fräck. Translation: About being called cheeky and what emotions it stirs up.
