I ett inlägg imorse la jag upp ett inlägg med bland annat en bild på mina ben i solnedgången och skrev så här under: "Ej normsmala ben som njuter i solnedgången." Det landade inte så som jag önskade så därför tänker jag att det kanske är stoff till en intressant diskussion med er? "Hej! Jag förstår vad du vill få fram med ”ej normsmala ben” (Tror jag..) men jag tror att det blir omvänt, att man förstärker normen genom att skriva så. Då tänker man mer på det liksom, eller hur ska jag förklara. Om man endast ser ett par ben, då tänker man hm ett par ben, men om man bekräftar att det inte är normsmala då tänker man mhm inte normsmala, och på något sätt sprider man negativa tankar om kroppen och jag tror alla börjar fundera hm jag har kanske inte har normsmala ben. Det är som när folk kommenterar sin vikt och man börjar fundera hm min vikt kanske inte är okej heller om inte hon tycker det. Det är här en vänlig kritik, eller jag hopps du tolkar det så… jag tror det är bättre att bara visa en bild på ett par avslappnade ben utan någon kommentar om vikt…" "Jag tänkte på en gång att jag också har feta lår när du skrev ”ej normsmala” hade precis börjat gilla min kropp, men så blev man påmind igen! Håller med Elin ovan" Jag respekterar och är tacksam över kommentarerna, eftersom det betyder att det finns högt i tak och utrymme för diskussion i det här kommentarsfältet. Och jag kan ju ha fel, såklart, som alla andra. Så jag tog bort bilden eftersom jag inte vill skada och började tänka istället. För det är så mycket mer än bara en bild och en mening vi ser. Det intressanta ligger i hur snårigt detta är. Jag har alltid varit större, kurvig och i övre änden storleksmässigt av vad som ansetts fint, normen och okej. Det där vet man ju själv, hur man såg på sin egen kropp som ung och jämförde med andra, vad man blev kallad och hur ens kropp har benämns. Jag har alltid vetat att jag är den kurviga bloggaren, som för den delen inte är tjock eller kroppsaktivist, men inte smal som modenormen. Det här har vi ju pratat om i andra inlägg. Hur det fått mig, och många av er, att tex inte tro att vi kan eller tycker om att springa, för man ser inte ut som på reklamen. Eller att det inte finns en enda modebild på hela Pinterest med personer i vår kroppsstorlek. Alltså 42 eller L. Det anses helt enkelt alldeles för stort för att vara snyggt. Vilket är bisarrt, eftersom det inte är en särskilt utstickande storlek bland kvinnor utan snarare i mellanskiktet. När jag ser bilden jag ska lägga upp på mina ben ser jag direkt att det inte ser ut som bilder i flödena. Bikiniben med palm och hav-bakgrund. Solstänkta med en drink i handen och ett parasoll. Det är ben, men de är inte normsmala för den sortens bild. Ben som jag visar upp på bloggen okommenterat varje dag eftersom jag driver en blogg där jag gärna visar upp vad jag har på mig och gör om dagarna. Men så kan jag tänka att min blogg börjar bli tråkig och stel? Vad hände med stream of consciousness? Så jag skriver det jag tänker och det är att benen i bilden inte är normsmala för den typen av bild. Mina ben. Som jag vet varje dag inte är normsmala. Eftersom jag lever i den här kroppen, provar jeans i den här kroppen, går på de här benen varje dag. Jag vet varje dag att jag är en utstickande modebloggare och har vetat det varje dag i 12 år. Men aldrig känt att det som grej är något som passar min plattform. Om jag ska vara ärlig känns det jobbigt efterråt. Jag står med byxorna nere och skäms. Här försökte jag vara härlig och rå, men puttar andra över kanten. Jag borde kanske bara vara helt frånkopplad normer och krav från omvärlden, inte se mina ben som något annat än ben? Men hur ska jag? Jag är ju kvinna och människa? Bör jag det eftersom jag har en plattform? Inte vara påverkad av normen, patriarkatet, industrin och vara den starka symbolen? Den av oss som aldrig tänker på sånt? Jag tänker och tänker och kommer fram till att det är som vanligt. Det som skaver är att jag är både en person och en symbol. Kommer jag någonsin vänja mig? Bör man det? Är det slutet? Eller början? Är min erfarenhet som bloggare också min största last? Eller gör jag kanske helt rätt. Blir kränkt och skamsen, plockar ner bilden, tänker efter och sen bjuder in er till diskussion? På så vis kan jag fortfarande vara en person och en symbol. Vilket när jag tänker efter är en himla lyx och ett ansvar. Jag vill vara bättre, skriva rätt jämt, inte få någon att känna sig fet, inte putta på någon, skriva roliga stream of consciousness-inlägg, vara perfekt, vara en symbol, vara en person. Räcka till överallt. Men kan jag? Är jag inte bara den där tjejen som står framför spegeln i sjätte klass fast med fler rynkor och fler att prata med? Har vi kvinnor börjat sätta krav på varandra som är svåra att uppnå? Kanske har tiderna ändrats. Jag glömmer den aspekten ibland. Dela gärna era tankar. Puss <3
