pic. dust bunny Jag tycker att ni är så himla bra. På så himla många sätt. Men jag har förstått att ni missförstått mig i mitt förra inlägg. Sånt som händer. Man förväntar sig vissa saker, livets gång, kärleken, giftemål, bebisar, lyckliga for ever and ever after. Jag är så himla lyckligt lottad på tusen sätt. Det finns människor där ute som lyssnar på mig, mina tankar, viktiga funderingar, kärlekstankar, ni lyssnar på mig när jag beskriver mina innersta. Vargen och jag är ett två och vårt tillsammans är tre. Så är det. Ingen annan. Inte nu. Någon gång när jag minst anar det så blir vi fler. Nu kan jag inte dela med mig, åh jag kan knappt vara utan honom. Jag hoppas att ni förstår, ni brukar vara där vid min sida och nu vill jag mest förklara min kärlek. En kärlek till mig och vargen och det vi har. Bara han och jag, och så kärleken till er såklart. För visst är det så. Dramaturgin har sin gång och livets väg säger åt oss att bli tre. Men just nu är det bara jag. Vargen och jag och kärleken. Någon gång blir vi nog fler men då lovar jag att hålla det så himla hemligt och sen kan jag inte hålla mig och så spricker jag och så är ni först där att veta. Det är inte nu. ♥ I did'nt mean to get your hopes up on that last post. It was a short story I wrote a while ago for Mariells magazine about love and beeing married.
