? Hej, jag har ett dilemma som jag tänker att du eller någon annan smart i kommentarsfältet kanske kan hjälpa mig med. Jag och min kille gjorde slut för ca tre månader sedan efter nästan fem år tillsammans. Ett kämpigt halvår där framförallt jag tvekat på huruvida jag är tillräckligt kär ledde fram till beslutet. När vi väl tog beslutet kände jag ganska snabbt att allt bara kändes fel. Jag älskar honom hur mycket som helst och vi har det bra på så många sätt, sådant kan man ju inte bara kasta bort för att jag t.ex. inte känner tillräcklig attraktion? I samma veva som vi gjorde slut skulle han iväg för några månader utomlands. Vi beslutade att ta tiden isär och fundera på vad vi vill och sedan se hur allt känns när han flyttar hem igen. Nu är han snart hemma igen och jag känner åter igen osäkerhet. Till en början var jag övertygad om att allt skulle bli bra, jag kände verkligen att jag vill leva med honom, att han är pappa till mina barn osv. Men allt eftersom har jag trivts bättre själv och inte saknat honom så mycket som jag trodde. Dessutom har jag träffat en annan person några gånger som jag inte blivit kär i, men med en passion jag aldrig känt med någon annan. Nu frågar jag mig igen, hur viktig är passion och attraktion? Kan man leva länge lyckligt i ett förhållande utan att vara sugen på att ha sex med den man är ihop med? Är det rätt att göra slut med en person man älskar till döds men där attraktionen inte finns tillräckligt mycket från ena hållet? Så tacksam för svar. Har någon annan upplevt eller gått igenom samma? Hej! Så viktig fråga som jag tror att oerhört många i längre relationer och speciellt med småbarn i bilden känner igen sig i. Först och främst tror jag att man måste ge upp att jämföra sig med andra. Om det är rätt eller fel hur man har det i sin relation efter vad det "borde" vara etc. Jag tror att varje relation är unik och lever på den kemin som man har mellan varandra. Om det är en trygg, sensuell, lekfull, dramatisk etc. Viktigaste är nog att lära sig känna inåt och se vad det är man behöver och saknar. Och sen prata om det! Ingenting dödar en relation så fort som brist på kommunikation tror jag. Om vi ska utgå från din fråga och din problematik så verkar det vara en bra idé att vara ifrån varandra. När man har varit ihop länge och har barn ihop är det såklart assvårt att göra slut. Så det är inte så konstigt att du kände att det var fel direkt efter. Det är ju första gången på länge man vågar ta fram de känslorna och agera på dem. Och tänk om man ångrar sig etc! Som du säger så har du ju inte saknat honom överdrivet mycket och verkar klara dig rätt bra utan honom i ditt kärleksliv. Men eftersom ni har barn ihop kommer han ju alltid vara en del av ditt liv. Tänk på att även nya relationer svalnar. De flesta relationer svalnar med tiden. Sen kan man, efter småbarnstiden, få chans att bygga upp något nytt eget igen. Men det blir ju aldrig samma som första tiden, men det kan bli något bra. Det finns inga lätta svar på relationsfrågor. Har du tänkt på parterapi? Kanske skulle det underlätta med svaren på några av dina frågor om ni tillsammans prata med någon som inte känner er? Ni kan ju gå dit och samtidigt vara isär. Med målet att skapa en god relation framöver, hur den nu kan se ut, och en trygg bas för era barn? Viktigast är ju att man håller en fin ton mot varandra, inte beskyller och är arg. Unnar varandra lycka och försöker vara så himla ärliga som det bara går. Ta inte allt ansvar och skuld för att ni gjorde slut. Skäms inte för dina känslor eller behov. Det enda man ska skämmas över är otrohet och lögner. Man får känna som man gör, men man måste också ta konsekvenserna för sina handlingar. Vi har ett liv och inte ska du slösa det på en relation du inte trivs i! Och dessutom, vem gör slut friktionsfritt? Det går inte att förändra livet och inte märka av det. Det kommer göra ont och vara känslomässigt jobbigt, men ibland är det värt det. Ibland blir man attraherad med huvudet, det krävs att man inte alltid får det man vill och ser sin partner i ett skinande ljus. Viktigt med jämställda relationer och långsam intimitet. Inte bara snabbisar och aldrig långa gosiga pussar i soffan. Mer intimitet och mindre räkna antal ligg i månaden tror jag. Men vill du inte pussa på honom så vill du inte. Kanske var detta det luddigaste ohjälpsammaste svaret någonsin. Jag kanske också missförstod grejen med att han är pappa till dina barn? Det kanske är något du vill inte hur det är? Men om jag ska summera. Passion är förgängligt och föränderligt. Kärlek är långsiktigt. Men man ska inte leva i olycka. Livet blir vad man gör det till, precis som relationen. Parterapi är det bästa, även innan det krisar. Kärlek är något man måste vårda, precis som sexlivet. Det är inte antal ligg utan antal intima minuter som räknas. Tycker jag. Kanske har någon i kommentarsfältet peppande ord och liknande berättelser att dela med sig av? Puss! <3
