Jag fick en fråga på Instagram om hur man står ut under tiden man går i terapi innan man nått ett genombrott och började fundera på vad som faktiskt hjälpt mig under tiden jag tragglat med mina demoner och inte sett något ljus. För sanningen är ju att det är väldigt svårt att förstå att man kommer må bättre igen. Jag skriver ofta om det här om inre röst för det känns som en så himla viktig insikt jag kommit till under mitt arbete med mig själv. Det var Caroline Ringskog Ferrada Noli som förklarade för mig hur man kan tänka. Att ens första instinkt, den inre rösten, inte alltid behöver analyseras och dömas. Hon sa det till mig under en period av genombrott efter min terapi och de två delarna tillsammans med vad som blev konkreta praktiska handlingar av mig för mig gjorde att jag kom ur dimman och hittade en lycklig plats igen. Nu för tiden känner jag acceptans, distans och självkärlek. Det är inte illa pinkat om man jämför med hur jag mådde runt 2017-21 när allt var som värst. Tänk om jag hade vetat då att det kommer bli bra. Kanske hade jag inte kunnat ta in det men nu säger jag det till dig som skrev och kanske kan du känna det lite iallafall - det kommer bli bra!För att koka ner det som gjorde att jag kom vidare i terapi och därmed svara på din fråga så var det att sluta självömka och börja bli arg. Jag har sett mig som ett offer i så många år och i terapi har jag känt att jag blivit klappad medhårs, eller utmanad men kanske på fel sätt. I den sista terapin jag gick, med en cancerspecialist, var jag inte alls speciell utan en i raden av unga kvinnor som fått livmoderhalscancer och behövt leva med konsekvenserna. Hon sa till mig att istället för att vara ledsen, testa att vara arg. Jag har aldrig varit arg så det var skönt att få ryta till och att hon knappt höjde på ögonbrynen. Tydligen var det normalt att vara pissarg på livet, och skönt. Under åren av terapi har jag också hört att jag borde testa meditation. Det har jag gjort men det har aldrig funkat för mig. Jag är ju rastlös, tankarna surrar och huvudet är alltid igång. Men när jag började träna hittade jag in i ett meditativt tillstånd där bara jag och min kropp fanns och efter ett gäng år av att bygga upp kroppens uthållighet och muskler kan jag nu njuta av yoga och stillheten i det. Jag behövde trötta ut mig totalt för att kunna slappna av. Att det var så enkelt.Det Caroline sa till mig fick mig att börja fundera på vad jag faktiskt mår bra av, behöver och gillar. Rent konkret. Inte klappa på mig själv, vara "snäll" och "ta hand om mig" utan snarare var och när är jag glad? Efter ett träningspass är jag glad. På en promenad är jag glad. I fysisk närhet med min familj är jag glad. Så jag gjorde mer av det. Tillät mig. Tog tiden och kunde rättfärdiga det för mig själv som att det var som kbt. Terapi i handling. Att sluta ha traumat som snuttefilt var det viktigaste steget. Att istället lära min hjärna att det är kul att leva och göra saker som jag gillar och använda kroppen har gjort att jag kommit vidare. Det är så konkret, det finns inget komplicerat i det. Rösten kommer inifrån och det är ingen annans tankar som hörs i den, bara mina egna. Vi kvinnor har lärt oss i så många år att ta in allas tankar och till slut snurrar allt och vi hör inte vad vi själva säger till oss. Jag vill också säga att min fysiska resa verkligen hjälpt mig med min psykiska. Att kroppen får lika mycket uppmärksamhet som huvudet, det är helt nytt för mig. Det har flyttat fokus från där det är oroligt till där det är dugligt och det har gjort att jag tycker mer om mig själv som person. Springa, lyfta, yoga har varit min meditation. Jag tror också att min hjärna har börjat prioritera mitt mående när jag så konkret visat den att jag fokuserar på mig själv. Det tillsammans med något så enkelt och tråkigt som att tiden går har förändrat mina känslor inför livet.Att stå ut, testa nytt och alltid hoppas är en del av livet. Ibland säger folk att de skulle aldrig klara av det som någon annan går igenom, men att vara med om något utmanande klarar man av precis som ens näste tänker jag. För vad är alternativet? Trösten kan finnas i de som kommit ut på andra sidan, som hittat sätt och knep till acceptans och glädje. Ilska kan ge stora kliv framåt. Konkreta praktiska handlingar av en själv för en själv skapar självkärlek och självkärlek gör det enklare att göra praktiska handlingar för sig själv. Kanske är det tricket för att lyckas ta det där stora klivet framåt som så många längtar efter? Hur kom du vidare, kanske kan din resa vara en tröst för någon som kämpar? 🍂
